"Hat"

22:45

Jag hatar - nästan för första gången i mitt liv. Jag har hatat förut. Det var i lågstadiet. Efter mobbning.

Idag är jag annorlunda. Jag förståt knappt varför. Men jag hatar. Framförallt mig själv. Det finns inte en anstymelse till element av saker jag tycker är bra i mig. Mitt liv just nu betår enbart i att finna vad jag tycker är bra. Jag tycker inte det är nåt fel i det alls. om det inte vore så att allt jag kommer fram till kritiseras, indirekt må vara, av de som jag respekterar mest eller hatar mest. Allt jag tycker är bra är enligt de jag tycker är värdefulla personer rena rappakaljan. de ser inte, vill inte se. Hatar minst lika mycket. Jag pallar inte med en dag till i landet hat. Jag vet att ingen jag umgås med har förstått det här, men. Det finns inget jag gillar i dagens värld. mer än mig själv, och det tycker jag inte om.

Nu måste jag komma med en kommentar: detta har inget med mina vänner att göra, egentligen. Snarare så spelar de/ni roller i mitt sociala liv, min analys av omvärlden.

Min analys av omvärlden innebär att jag kollar vad jag upplever och gör en bedömning av vad som händer. Vilket resulterar i: Hat. jag kan inte acceptera att nån analyserar orden efter vad de betyder rent politiskt. Jag måste ha betydelsen de hade från början. Jag hatar att alla jag nånsin träffat verkar köpa stor del av den lögn som alla lever i. Jag hatar att väldigt många av de jag träffat har haft en extremt fast åsikt om saker som jag inte tror de kan bedöma. Jag hatar att 90%av vår värld lever i den hemska, förutbestämda rasistiska och kapitalistiska världen vi föds in i. Ofta utan att fundera på det, ofta utan att reflektera.
Jag är så extremt ensam i min sinnesvärld.
Jag känner mig hatisk, men samhällshoppfull.
Jag känner mig hatisk men älskande.
Jag hatar allt och alla, samtidigt så älskar jag hur människor beter sig.

Jag hatar framförallt mig själv, enbart baserat på att jag kan inte försonas med mig själv eller med mina medmänniskor. Det har bevisligen ett flertal människor lyckats med tidigare. Men inte ska jag kunna det... Nej, nej.

Jag föraktar porr och vad den gör med mänsklighetens åsikt angångde sexualitet.
men: jag surfar nästan dagligen nån form av porr.

Jag hatar mig själv för att jag inte kan låta mig själv vara den politiskt korrekta person jag borde vara.

Jag föraktar rasism: men tycker flertalet människor av annat ursprung är så fördömande att jag knappt orkar ge dem en chans.

Jag hatar innerligt hur jag aldrig kan låta något vara. Att jag alltid måste reda ut saker.

Jag hatar innerligt hur jag inte fungerar som jag vill på ett socialt plan.

Jag hatar hur jag ljuger inför de jag bryr mig mest om.

Jag hatar hur målmedvetet jag ser på min livsresa.

Jag hatar hur jag ljuger inför mig själv.

Jag vill inte längre.

Jag hatar hur nästan alla ser på mannen som den onda i ekvationen av sexualitet. Det handlar aldrig om ont kontra gott i min bok. Bara vad som händer nu, sen och då i de oilika situationerna.

Jag hatar att jag sldrig vågar ta ställning.

Jag hatar att jag inte kan se på saker ur det perspektivet jag borde ha.

Jag vill inte se mig själv som den onda person jag egentligen gör.

Jag vill inte leva i en värld där ord kan innebära hat. Där ORD kan innebära hat.

ORD är vad jag hatar. Och jag är Jag vill inte ha intelligens. Jag vill vara så dum jag kan.

Jag vill slippa tänka, jag vill slippa känna, jag vill inte.

En gång för länge länge sedan fanns det en koltrast. Koltrasten var ingen vanlig koltrast, det var en magisk fågel av rojal börd.
En dag när fågel kvittrade på sin gren, i sin bur, i sin kammare så fick koltrasten en kula som smekte dess hjärnsubstans. Fågeln upplevde den mest fantastiska känslan av dem alla. Död.

Jag vill inte vara sån här. men. jag är.

En bekännelse av
Den snälle psyokpaten
Johan C Eriksson.

"Sömn"

03:21

Då har man varit med om det här med. Jag vaknade just efter en nattssömn. Helt utvilad. Har inte en tanke på vad klockan är. Går upp känner mig optimistiskt pigg och glad. Sätter på mig kläder, fixar och donar lite, sätter mig i sängen för att slappa lite innan skolan ska börja. Får för mig att kolla på klockan; "03:15" blinkar den mig ilsket till svar. Det tar ett tag för hjärnan att förstå vad det faktiskt är som hänt.

Jag har nog blivit vuxen

Igår var jag helt utmattad redan vid klockan 22:00, detta på grund av sömnproblem natten innan. Jag tänkte då att det vore skönt med tio timmars sömn innan skolan skulle börja. Så jag gick och lade mig. Somnade som en stock inom 10 minuter. Jätteskönt. Det var ganska länge sedan jag faktiskt somnade på så kort tid. Men tydligen så ska jag inte få sova längre än fyra till fem timmar per natt.
För att förklara för alla som kanske inte känner mig väl nog för at förstå vilken drastisk förändring detta är av min person så kommer nu en jättekort förklaring. Sedan jag var nyfödd har jag alltid sovit väldigt mkt, och nu menar jag väldigt mycket. Om jag inte haft någon tid att passa så har jag aldrig sovit mindre än tolv timmar i sträck. Ofta har det hänt att jag lyckats med bedriften att sova uppåt fjorton femton timmar någon eller några gånger i veckan. Sömnen har nästan alltid varit väldigt djup och drömlös. Jag trodde faktiskt att det inte var så lätt att ändra på den saken. Ack så fel jag tydligen hade.
Just nu fungerar jag såhär: Lätt sömn, med mycket drömmar som varar i snitt 5 timmar. Folk har sagt att jag börjar se sliten ut. Det stämmer. Jag klarar snart inte av det längre. Min hjärna börjar gå i mönster den inte gjort innan, den börjar bryta sina egna och kraftigt invanda procedurer. Anledningen är dold i mitt omedvetna.

Jag behöver någon som kan dyka ner i min hjärnas vindlande avgrunder, för att finna svaret på varför min sömns Atlantis sjönk

Igår passerade ganska omärkt. Jag var först på mina två timmar handledning i photoshop, sen hade vi föreläsning med Leo i några timmar.

Efter skolan så gick jag själv och satte mig på K2 och drack lite pepparmints te. Satt där i någon timme. Samtalade lite med diverse folk som kom och gick. Sen skulle jag gå hem, men min väg korsades av pizzalukt som sade till mig "Nej, lämna mig inte, jag vet ju att du vill, du har ju just fått pengar". Jag föll för frestelsen. Satt på viking pizzeria och åt ensam. Lite intressant sak hände faktiskt där. När jag kom in i lokalen verkade det inte som om de haft en kund på hela dagen. Pizzabagaren satt vid bordet och läste tidningen, verkade extremt uttråkad. Han sken upp som en sol när han plötsligt fick något att göra. Cirka fem minuter efter det att jag satt mig vid bordet så ser jag hur en man med portfölj och lång svart rock går förbi och jag ser att han tittar på mig. Han vänder strax innan han kommit ur mitt synfält och kommer in på pizzerian, beställer en capriciosa och sätter sig med ryggen mot mig vid ett bord ganska lång bort i lokalen.
Det dröjer inte länge förrän nästa ensamma man kommer förbi pizzerian. Samma procedur upprepas igen. Han ser mig, känner matlukten, kommer in i lokalen, beställer och sätter sig med ryggen mot mig.

Höstmän, samlade men ensamma, innanför vita och kalla fönsterbleck

Nu sitter vi alltså där tre stycken ensamma män som tillfälligt gjort pizzerian till vår lilla ö av frivillig separation. Utan chans till ögonkontakt, utan chans till interaktion. Sånt är farligt. Det vet vi sedan länge. Men det är ju så skönt att veta att man inte är ensam om att vara ensam.
Det kändes ungefär som om vi satt på en buss, på vägtill någon oförklarlig plats. Så kändes det.
Plötsligt rubbades vår invaggade säkerhet. En pizza blev bränd, lukten når ens näsa ungefär samtidigt som pizzabagaren börjar svära högljutt och teatraliskt samtidigt som han tar ut den allt för svarta pizzan ur ugnen, kastar den hårt i en sopkorg. Alla vi ensamma män i lokalen rycker förskräckt till av bagarens högljudda agerande. Jag iakttar hur de båda andra börjar flacka oroligt med blicken, som för att försäkra sig om att ingen av de andra i lokalen tänker kommentera störningen. Försäkra sig om att de kommer lyckas undvika all form av kommuniktation. Och tänka sig, de hade tur. Ingen ville ventilera, ingen ville prata. På några få sekunder så återgår allt utom lokalens lukt till den gamla känslan av isolerad trygghet.

Nu ska jag än en gång göra ett tappert försök att somna in på min säng. Jag tror inte det kommer fungera så bra. Men jag vet hur jag kommer må ikväll om jag inte gör det.

04:06

En lösgom och dess tillhörande man satt och förde en monolog till min ära. Lösgomen undrade om jag visste hur det skulle gå i fotbollen. Jag svarade sanningsenligt att jag varken visste eller brydde mig om det.
"Vaför inte det då?"
"Nä jag är helt enkelt inte intresserad av sport"
"Nähä, men vet du vilka som kommer mötas, nu på söndag?"
Det är fascinerande hur lösgomar har en tendens att ignorera mina svar, att så skickligt undvika att höra det man inte vill höra, att äga förmågan att helt filtrera bort det oönskade babblet. Vilken vacker och lätthanterlig värld den utopin verkar vara. Tänk att få leva i en värld där allt man säger äger relevans och är inressant. Att alla alltid är intresserade av vad man säger.
Mannens lösgom känner ett behov av att visa upp sig. Likt en bulldog som fått sig ett saftigt köttben försöker mannen sätta tillbaka lösgomen utan att behöva ta hjälp av händerna. Tänderna på lösgomen är dåligt skötta, de har en kraftigt gul beläggning. Mannens ögon sitter djup in i skallen, och en glimt av självcentrerad excellens lyser till ibland.
"Vet du hur gammal jag är?"
"Nej"
"Gissa! jag är sextio år gammal" lösgomen visas stolt upp när ett brett leende spricker upp i mannen ansikte.
"Jaha, hur känns det? Känns det bra?"
"Ja... Nej! Eller jag har inte tänkt på det, min mamma fyllde nyss nittio. Jag tycker inte om henne. Vet du, vet du vad hon gjorde mot mig?"
"Nej"
"Hon gav bort mig till ett barnhem när jag var tre, så jag tycker inte om henne" lösgomen ser lite ledsen ut.
"Nehe"
Runt om oss sitter det tonårsflickor och tonårspojkar och spelar kort, skvallrar och läser böcker. Lösgomen tittar på mig.
Det är tyst ett ögonblick.
"Jag brukar dricka pepparmints te när jag är hemma. Det gör jag nu med, gör du det?"
Fan, vad jag än svarar kommer jag bidra till att stärka relationen med lösgomen.
"Ja"
"Jo jag köpte pepparmints te tidigare idag. Det är gott det. Det tycker jag det" lösgomen ser nöjd ut, han vet innerst inne att han just bröt igenom en dold mur av alienation. Han har något gemensamt med mig. Jag ler och nickar förstående.
"Nä nu ska jag dricka ur mitt glas, sen ska jag gå" lösgomen börjar titta sig lite omkring. Jag går iväg till toaletten.
När jag kommer ut därifrån så håller lösgomen på och sätter på sig sin slitna jeansjacka med muddar , den ser inte ut att vara tvättad på några år. Mannens mage böljar omkring i sitt smutsiga jeans fängelse. Mannens lösgom fladdrar ett sorgset farväl och jag pustar ut.

04:42

"Framtidstro"

23:24

"Det är ju som att vara ett barn som sitter med rumpan i en hink med bajs"

Att känna regndropparna smattra mot mitt rakade huvud, att acceptera att jag blir blöt, att sluta fly. Det är befriande. Det är en av de skönaste känslorna jag vet just nu. Så jag försöker ta vara på det.
"OP8 ft. Lisa Germano" går just nu varm i min spellista. Tankade ner denna fantastiska musik ikväll. Jag har sedan länge tänkt skaffa albumet men ständigt glömt bort det. IDAG lyckades jag komma ihåg det...

Det är ett litet tag sedan jag skrev något. Det beror främst på att jag inte har haft så mycket tid för mig själv det senaste. Inget ont i det visserligen.
Jag har spenderat mina dagar som gått i pengabristenstecken med att ömsom gå på krogen o dricka mestadels vatten och dansa, vara en bra kompis, fika och vandra ensam i höstregnen.

"Akta dig så jag inte binder upp dig i taket och kissar på dig"

Tidigare idag gick jag till ICA för att köpa något gott och lättlagat. Vädret var sådär utomordentligt höstvackert; med dimma, strimmor av solljus, lätt regn och tanter med paraplyer. Jag uppfylldes av ett sånt fantastiskt hopp för framtiden. Det kom inte ifrån att jag såg allt från en ny vinkel eller hittade nåt i mitt eget liv som jag tror kommer förändras så värst mycket utan snarare en glimt av lycka i mina medmänniskors ögon. På min lilla promenad så möttes jag av inte mindre än 4 nyförälskade par som alla var över 40 år. Det var inte att de var äldre o nyförälskade i sig som fyllde mig med hopp utan snarare insikten att människor innehar en så fantastisk förmåga att samla ihop sig, hitta mål, kämpa och komma över sina hinder. Hade jag frågat vem som helst av de nykära människor jag såg om de har haft det jobbigt i sina liv så kan jag nästan svära på att svaret skulle ha blivit "Ja, det har inte alltid varit såhär bra". Hur illa man än mår och hur obestigbart berget än må kännas så kommer man om man vill alltid kunna komma upp på toppen igen och sticka ner sin fana i det gamla problemets topp...
Det verkliga kampen ligger inte i problemet utan i ens egna sätt att ta itu med det...

Jag har sen ett tag tillbaka kännt mig ganska omotiverad att fortsätta med gamla saker, att ta itu med saker som legat på is. Jag tror att jag äntligen börjar komma en bit på vägen i mitt mentala bergsklättrande. Känns skönt.

Imorgon kommer jag att få pengar från Pappa CSN. Jag har längtat så. Senaste månaden har varit en månad i snyltandet och tiggandets tecken. Inte alls så kul. Men å andra sidan har det ju fungerat ypperligt väl. Jag tackar alla som har gjort min månad uthärdlig, oavsett om det gällt pengar eller sällskap; Tack.

För att återanknyta till mina tankar om dödsångest. Idag finns inte en anstymmelse av det tänkandet i mig.

I'm the king of the world

Tror faktiskt att det gick över ganska fort, att jag insåg att man kanske inte måste göra allt det där, allt som man önskar. Det handlar bara om att prioritera, att välja den väg i livet man känner sig nöjd med för tillfället. Det är ju det enda vi egentligen har: just nu. Om man inte är nöjd med "just nu" kommer man ju inte vara nöjd med "då" senare.

Vad betyder psykotisk?

00:12

"De senaste dagarna"

15:46

När jag skulle tömma mina sopor innan, var det ett hål i påsen. En brunaktig sörja som luktade unket spred sig likt böldpest över mitt vardagsrumsgolv. Min ekonomi är nu ner på noll.
Ingen utgång för min del på ett bra tag. Gårdagen förlöpte relativt smärtfritt, jag blev bjuden på 2 öl av min gode man Erik i sällskap med Nicklas. De följde med mig hem och vi hade en kväll som gick i "omognamängörsakertillsammans" tecken. Jag satt och chattade, nicklas surfade på guinnessrecords.com som samtidigt visades på min vägg - vilket gav Erik möjligheten att ligga på rygg och bara insupa internets frodiga hjärnstimulantia utan att så mycket som vifta med musarmen.

Nu har jag varit växlande glad, ledsen, arg, förvirrad, strukturerad, överstimulerad, understimulerad, emotionell, apatisk, fascinerad och desillusionerad. Allt under loppet av ungefär tre dagar.
Hmmm.
Känns konstigt att leva i ett mentalt tumult.
Inte egentligen fel eller obehagligt, men konstigt. Min hjärna håller fortfarande på att anpassa sig efter mitt nya liv. Mitt nya självvalda liv. Det verkar ta sin tid.
Gårdagen var en dag av navelskåderi och självanalys. Trots att jag hade vänner hos mig kände jag mig ensam och isolerad. Lite intressant hur ens känslor ofta inte har något att göra med en omgivning, men det är väl det det handlar om... Att lära sig leva med att vara människa.

Likt en kastratsångare med kulorna kvar gör jag bort mig på livets scen.

Tror att jag minsan känner en annalkande dödsångestperiod. Har det senaste börjat fundera mer och mer på hur det kommer kännas för mig att bli gammal och skröplig. Jag har sen jag blev född känt mig ganska ensam, oftast inte på ett negativt sätt eller ens så mkt så jag har reflekterat över det. Men jag tror just att vågskålen fick sig en knuff åt det negativa hållet. Jag menar jag tror inte jag nånsin kommer känna mig färdig med allt jag vill göra i livet. Det finns helt enkelt inte tid till allt. Att ligga på dödsbädden och känna sig ofullbordad måste ju vara bland det hemskaste som finns. Eller kommer det kanske en dag när man abar sväljer att man inte kommer hinna, blir desillusionerad och dör inombords. Förlorar sin ambition. Förlorar sin vision.
Hoppas inte det...

15:59

Jag misstänker att tiden kommer visa att jag har rätt i att göra vad jag gör. Men det kommer garanterat ta ett bra tag.
Åh, vad jag innerst inne njuter av att vara en emotionell masochist. Det ljuvliga självgoda i att sitta hemma o deppa.
Så tragiskt.
Så härligt egocentriskt...

Min extremt tragiska "LOVE ME! HUG ME! SEE ME! FUCK ME!" period börjar så sakteliga komna ner till en mer häslosam nivå. Känns det som. Inte vet jag.

En annan sak som faktiskt värmer i en period av ensamhet är att veta att andra människor som man själv respekterar läser eller hör vad man uttrycker och tar ens tankar i beaktning och inte nödvändigtvis håller med, men respekterar tillbaka.

Det finns andra fanbärare på den mentala tundran som vårt samhälle utgörs av.

En personlig reminder: det finns inga relationer som är resultatlösa; bara olika resultat. Man lär sig alltid nåt, om de andra eller sig själv...

Jag har under den senaste veckan drömt ganska intensivt om vänner som gått förlorade på grund av distans, tid, relationer eller andra orsaker. Jag har i drömmarna haft chansen att säga det där som jag verkligen ville säga innan man skiljdes åt. Få ur mig de där lagrade känslorna som jag har burit omkring på. Jag har alltid vaknat med en glad och upprymd känsla i min kropp.
Inatt var inte en sån natt.
Jag gick och lade mig ungefär klockan 01:00 - 02:00. Somnade nån gång vid halv 6 snåret.
Vaknade med ett ryck vid 08:32.

PIP.

Jag vet inte vad som har hänt med mig. Min sömn under den gågna veckan har ju även den varit löjeväckande. Genomsnitt tre timmar per natt utan att klocka varit ställd. Förut kunde jag utan problem sova 12 timmar om dygnet såtillvida att inget abnormalt störde mig.
Ge mig tillbaka min sömn! Det är ganska så tärande på min hjärna. Men symptomet har säkert sin allderles egna freudianska anledning och förklaring till sin existens.

Nu börjar jag känna mig lättad för dagen. Det här har blivit en underbar form av självterapi. Efter varje inlägg så går jag från datorn som samma person med en nästan ny livsgnista.

16:40

"Minnenas Allé"

01:00

Nu är jag sen en timme tillbaka hemma i min lägenhet igen. Den ser ut precis som när jag lämnade den. Faktiskt ganska välstädad. Om man bortser från lite skit i hörnen samt en och annan odiskad tallrik.

För alla som undrar har jag i en och en halv veckas tid vandrat i minnenas allé. Har varit i min gamla hemstad och hälsat på vänner och familj...
Det har tagit fram både positiva och negativa minnen och känslor. men det har överlag varit riktigt skönt.
Det var ungefär 3 månader sen jag var där senast och då var jag där i två dagar. Det gav en liksom inte tid att tänka.

Jag har under veckan slungats fram och tillbaka mellan alla människor jag ville träffa, prata med, festa med, softa med, etc. Hann med nästan alla... Tror jag.

Ulricehamn kommer nog alltid väcka en sorts symapti inom mig, hela staden är fylld av människor som nöjt sig med det lilla. Eller rättare sagt nöjt sig med låga ambitioner, ofta har de storslagna drömmar som de inte orkar ta tag i. Det är lite deprimerande. Fast å andra sidan är inte jag en person lämpad att döma någon. Jag om någon vet ju att man kan finna ro i att bara vara. att bara acceptera. att bara existera. Men det är inte ämnat för mig.

Jag hoppas att alla mina vänner ska lyckas med det de vill.

En av de bästa tillfällena i veckan var när jag var hemma hos pappa. Han har nyss flyttat till en liten stuga ihop med en kvinna vid namn Marita. Hon är en undersköterska (läs: hon har jobb) och är huslig av sig. Pappa verkar ytterst harmonisk och hans kylskåp är för första gången på åratal välfyllt. Jag sov där och vi lyssnade på musik, delade tankar och pratade om vad som hänt sen senast.

Jag hade en serie tankar om värderingar innan, de kom från att jag satt på färjan och läste i samma gamla bok ('Zen och konsten att sköta en motorcykel' av Robert Pirsig).
Nu ska vi se vilken ände jag ska börja i. Hmmm. Jo, vi börjar ifrån början. Med min mamma.
Min mamma har ett förflutet som en av 70 talets drogmissbrukande ungdomar. Då umgicks hon med ganska nergångna människor. De hade ofta djuptgående depressioner. Ett symptom på depression är ju som de flesta vet orkeslösheten. Oförmågan att ta tag i saker, exempelvis disk. Det satte en grundläggande värdering i min mors tankar; oreda och kaos är samställt med mental ohälsa och depression.
Hon har ständigt varit på mig om hur det ser ut i min vardag och hur jag kan med och ha det så stökigt som jag generellt sett har det. Jag har sedan tidig ålder alltid haft svaret "Det stör inte mig, så om det stör dig kan väl du städa". Ett otroligt arrogant och hemsk svar. Detta bara för att jag aldrig har haft de associationer och det förflutna som min mamma har. Jag har med andra ord haft andra värderingar; oreda och kaos har varit ett resultat av mina handlingar och jag har tagit tag i det när det resultatet har hindrat mig i att göra det jag vill göra (exempalvis äta; det finns inga rena tallrikar, då diskar jag). Denna värderingsskillnad är grund till otroligt konstiga fenomen i vår samvaro. En persons disk är den andre personens sjukdomssymptom...
Vår verklighetsuppfattning verkar ju till stor del bara bygga på generalisreingar och förenklingar av "den allmänna åsikten". Detta innebär att de samhällsregler vi har bygger på "majoritetens" erfarenheter, jag tänker återkomma till majoriteten. Detta innebär att det finns en massa människor därute som inte passar in i det samhälleliga värderingarna. Här skapas sprickor och problem mellan människors tolkning av varandra.
Majoriteten har väl aldrig varit en korrekt bedömning, då det är de som låter mest eller är mest välartikulerade som kallas för majoriteten. Välbärgade män i övre medelåldern som allt som oftast har besuttit både högskoleutbildning och en retorisk förmåga har alltid formulerat vår samtids "sanning". En sanning som då har byggt på deras livserfarenheter och deras värderingar. Äh, jag blir så trött av allt det här...
Definitionen av friskt, sjukt, bra, dåligt etc. kastas ju lite omkull av det här...
Och nu hävdar jag på inget sätt att mitt ifrågasättande av det här är orginellt eller ens intressant (det är ju en post-modern epok nu; question everything!).
Det är bara så att jag nyligen kom till insikten av egen tankekraft.

En annan besläktad tanke har cirkulerat i min hjärna ett bra tag nu. Ingen kan ju någonsin verkligen förstå en annan människa utan att först ha levt dess liv. Detta innebär att man alltid känner sig ensam med sina problem. Det är någonting man bara måste acceptera. Visst hjälper det att vänner visar att de bryr sig, det hjälper att veta att det kommer finnas folk där som kan ge en energi när man är trött på att kämpa. Men ingen kan någonsin säga att de förstår hur man känner sig, det är en omöjlighet. Nu låter detta jättenegativt, det är det inte menat att vara. Jag skulle snarare se på det som att det på ett sätt är lite trösterikt att veta att man alltid själv bär ansvaret för hur man klarar sig ur sina problem, att man alltid efter ett avklarat problem kommer vara en starkare person. En erfarenhet rikare.

Jag tror att jag faktiskt börjar bli lite galen. Har börjat se och värdera saker jag inte sett eller ens tänkt på tidigare. Har börjat höra saker jag inte hört tidigare. Som ljudet av en färja eller ljusspelet på en cementvägg. Jag kan bli helt mesmeriserad av de små sakerna i livet.
Det har alltid funnits spår av det i mig innan. Men aldrig så till den milda grad...
Det är kul...

Adderar glädje...

En lite strimma av svettlukt trängde precis igenom min tröja. Det betyder i min värld att jag behöver dusha omgående. Så det ska jag nog göra. Men först så ska jag bädda rent i min sunkiga säng.

Sådetså!

//Johan Eriksson
"en frisk fläkt i den mentala permafrosten"

02:05