"Långsam stadskupp"

00:45 Nu har ännu en kväll gått åt till självransakan och värdegrundsförändring. Det känns alltid efteråt uppiggande och inspirerande. Ena stunden leendes åt hur fånig man ter sig och i andra stunden tyst och inåtvänd för att man inte ens förstår sina egna tankar. Kritik vänder taggarna utåt och jag sticker människan jag minst vill såra. Min röst ändrar tonläge och ökar i styrka. Sliten itu av frustrationen över att inte kunna behärska sig riktigt så mycket jag skulle vilja, att inte kunna ta saker som god kritik och undran utan alltid tro att jag är under attack. Jag finner mer och mer av den jag är, den jag inte är och av den jag vill vara. En process som är energikrävande, tidskrävande och frustrerande men än mer välbehövd. Det är på sin tid att jag reflekterar igen. Det vet jag så väl. Mycket har förändrats i mig utan att jag har gett mig själv riktig tid att hälsa de nya tankarna välkommna. Vilken kall och hård verklighet de måste levt i där, de nya, mitt bland de stålfärgade och uppstrukturerade veteranerna som varit mina tankar. Det känns svårt att överge sina gamla bundsförvanter och livräddare, men de behövs ju inte längre, har inte behövts på ett bra tag. De fick upp mig när det var som jobbigast, hade de inte hjälpt till med att bygga muren kring Cerebrum hade fienderna vunnit. Tack för hjälpen. Ni har varit mycket uppskattade och behövda, ja just ni, herr Falsk Vänlighet och Mr Förträng. Ni fyllde er funktion när jag inte kände mig omtyckt av någon, när jag var ensam. Hur hotade har de inte kännt sig i en allt mer sönderbruten struktur. De har allt vetat om att saker kommer ändras. Inte konstigt att det har varit ett jäkla oväsen. Det har ju varit demostrationer och upplopp på Cerebrums gator och med största möjliga kraft har Sårbarheten och Rädslans Regering slagit tillbaka med fullt artilleri. "Nej! vi finns här för att du behöver oss!" "Du kommer bli sårad, alla är onda och elaka!" "Lyssna inte på Genuin Vänskap och Mänsklig Omtanke!" Den sittande tankeregeringen blir sakta men säkert utbytt mot nya tankar. Rebellerna har länge legat bortglömda och splittrade i Cerebrums kvarterskrogar och dunkla gränder, enda gången de vågat sig ut i ljuset från gatlyckorna har varit när jag varit absolut säker på att ingen som vill mig illa har varit i närheten och jag har givit Regeringen lite semester... Min stadsmur har varit så tjock, ogenomtränglig. Isolationen har ibland varit jättestor. Men inte obekväm. Det har alltid varit på mina villkor. Jag har mått bra med min mur. Tills för inte så länge sedan. Genuin Vänskap och hans rebeller började ifrågasätta muren. De har slitit länge. Den har börjat krackelera, värme från omgivningen har redan sipprat igenom. Det kändes skönt. De som skapade behovet av muren kommer fortfarande att finnas därute. Men jag vet att jag kommer kunna hantera dem bättre nu. Rädslan har blivit utbytt mot en större säkerhet, en efterkrigsoptimism som grundar sig i säkerhet. "Låt inte rädslan hindra dig från att visa oss!" skanderade rebelledaren, stående på en hög av stålgrå vassa skärvor av forna motståndare. 01:29