"De senaste dagarna"

15:46

När jag skulle tömma mina sopor innan, var det ett hål i påsen. En brunaktig sörja som luktade unket spred sig likt böldpest över mitt vardagsrumsgolv. Min ekonomi är nu ner på noll.
Ingen utgång för min del på ett bra tag. Gårdagen förlöpte relativt smärtfritt, jag blev bjuden på 2 öl av min gode man Erik i sällskap med Nicklas. De följde med mig hem och vi hade en kväll som gick i "omognamängörsakertillsammans" tecken. Jag satt och chattade, nicklas surfade på guinnessrecords.com som samtidigt visades på min vägg - vilket gav Erik möjligheten att ligga på rygg och bara insupa internets frodiga hjärnstimulantia utan att så mycket som vifta med musarmen.

Nu har jag varit växlande glad, ledsen, arg, förvirrad, strukturerad, överstimulerad, understimulerad, emotionell, apatisk, fascinerad och desillusionerad. Allt under loppet av ungefär tre dagar.
Hmmm.
Känns konstigt att leva i ett mentalt tumult.
Inte egentligen fel eller obehagligt, men konstigt. Min hjärna håller fortfarande på att anpassa sig efter mitt nya liv. Mitt nya självvalda liv. Det verkar ta sin tid.
Gårdagen var en dag av navelskåderi och självanalys. Trots att jag hade vänner hos mig kände jag mig ensam och isolerad. Lite intressant hur ens känslor ofta inte har något att göra med en omgivning, men det är väl det det handlar om... Att lära sig leva med att vara människa.

Likt en kastratsångare med kulorna kvar gör jag bort mig på livets scen.

Tror att jag minsan känner en annalkande dödsångestperiod. Har det senaste börjat fundera mer och mer på hur det kommer kännas för mig att bli gammal och skröplig. Jag har sen jag blev född känt mig ganska ensam, oftast inte på ett negativt sätt eller ens så mkt så jag har reflekterat över det. Men jag tror just att vågskålen fick sig en knuff åt det negativa hållet. Jag menar jag tror inte jag nånsin kommer känna mig färdig med allt jag vill göra i livet. Det finns helt enkelt inte tid till allt. Att ligga på dödsbädden och känna sig ofullbordad måste ju vara bland det hemskaste som finns. Eller kommer det kanske en dag när man abar sväljer att man inte kommer hinna, blir desillusionerad och dör inombords. Förlorar sin ambition. Förlorar sin vision.
Hoppas inte det...

15:59

Jag misstänker att tiden kommer visa att jag har rätt i att göra vad jag gör. Men det kommer garanterat ta ett bra tag.
Åh, vad jag innerst inne njuter av att vara en emotionell masochist. Det ljuvliga självgoda i att sitta hemma o deppa.
Så tragiskt.
Så härligt egocentriskt...

Min extremt tragiska "LOVE ME! HUG ME! SEE ME! FUCK ME!" period börjar så sakteliga komna ner till en mer häslosam nivå. Känns det som. Inte vet jag.

En annan sak som faktiskt värmer i en period av ensamhet är att veta att andra människor som man själv respekterar läser eller hör vad man uttrycker och tar ens tankar i beaktning och inte nödvändigtvis håller med, men respekterar tillbaka.

Det finns andra fanbärare på den mentala tundran som vårt samhälle utgörs av.

En personlig reminder: det finns inga relationer som är resultatlösa; bara olika resultat. Man lär sig alltid nåt, om de andra eller sig själv...

Jag har under den senaste veckan drömt ganska intensivt om vänner som gått förlorade på grund av distans, tid, relationer eller andra orsaker. Jag har i drömmarna haft chansen att säga det där som jag verkligen ville säga innan man skiljdes åt. Få ur mig de där lagrade känslorna som jag har burit omkring på. Jag har alltid vaknat med en glad och upprymd känsla i min kropp.
Inatt var inte en sån natt.
Jag gick och lade mig ungefär klockan 01:00 - 02:00. Somnade nån gång vid halv 6 snåret.
Vaknade med ett ryck vid 08:32.

PIP.

Jag vet inte vad som har hänt med mig. Min sömn under den gågna veckan har ju även den varit löjeväckande. Genomsnitt tre timmar per natt utan att klocka varit ställd. Förut kunde jag utan problem sova 12 timmar om dygnet såtillvida att inget abnormalt störde mig.
Ge mig tillbaka min sömn! Det är ganska så tärande på min hjärna. Men symptomet har säkert sin allderles egna freudianska anledning och förklaring till sin existens.

Nu börjar jag känna mig lättad för dagen. Det här har blivit en underbar form av självterapi. Efter varje inlägg så går jag från datorn som samma person med en nästan ny livsgnista.

16:40