"Några vanliga veckor"

Nu var det dags igen.
Känns som om jag lider av posttraumatiska syndrom efter att ha jobbat för mkt under en längre tid. Orkar ingenting, sover relativt dåligt och känner mig stressad hela tiden.
Nästan alla har lämnat ön i jakten på en tidsbegränsad avslappning, i ett fåfängt försök att skapa sig en temporal öde ö av påsklov. Det är tomt.
Den närmaste tiden har gått i solens tecken. Första vårvärmen. Sola solarium. Äta falafel. Påtvinga sig sommar känslor genom att tvinga sig ut i "naturen" på promenad. Boka och betala resa till Agadir - Marocko. Fundera över att spendera en vecka i min mors nyligen införskaffade isolerade stuga under en förhoppningsvis solig vecka i ulricehamnstrakten. Ligga bakom en organiserad lögn med övernaturliga undertoner.
När man stolpar upp det blir det en aning fånigt...

Den första vårdagen känns alltid som en befrielse.
Vi satt halkade ned för den skugg och isinklädda stentrappan, mot vår perfekta vindstilla oas av uthuggen sten. Vår tilltänka viloplats var av rektanguljärt uthuggen, grå massiv sten och låg smakfullt placerad som en torr abstraktion i det kladdiga gräset.
"Haha"
"Hehe"
"Va? Vad missade jag?"
"Hoho"
"Vad hände?"
"Alkisarna kastade snöboll mot tjejen med påsar"
"Hehe"
Alla bröt ut i nåt lite nervöst och hemtrevligt vårfnitter och snöbollen diskuterades ett tag. Den oprovocerade snöbollen gav en konstig vällust, den visade mycket tydligt att vi inte var de enda som kände oss barnsliga och busiga.
En man kom ut från den stora porten med långa steg. När han kommit halvvägs till grinden som vätter ut från gården vände han sin blick mot oss. Hans färdriktning ändrades abrupt. "Det där ser ut som någon som tänker säga åt oss att flytta på oss" sade M.
"Nä. Det tror jag inte" svarade jag.
Han plockade upp lite blått skräp från gräsmattan som omgav vår förnäma sittplats.
"Hej" han yttrade ordet i farten.
"Hej"
"Det där ser skönt ut, men nu är det tyvärr så att ni sitter faktiskt på en grav, det är lite svårt att se det men hela gräsmattan här är en gravplats, det får ni aldrig göra"
"Ok, då flyttar vi väl på oss då"
"Men ni ska veta att ni inte är de första, massor med människor brukar sitta här" nästan innan han avslutat meningen så hade han börjat gå ifrånoss igen.
"Jaha" Vi reste oss upp från handelsmannens grav.
Nu började vår jakt på en ny soldränkt sittplats i det centrala visby. Efter en mycket mödosam bergsbestigning upp emot Norderport så fann vi oss strax innanför densamma. Vi gick ut genom den extremt trafikerade öppningen i skyddsåtgärden för att sedan låta blickan falla på en bänk.
"Det här var sannerligen en forcerad sommar, hehe, det ÄR varmt vi har det TREVLIGT" sade N.
"Att dingla såhär med benen måste väl ge liiiite träning iallafall?" sade M
"Allt ger träning" sade jag.
"Man skulle kunna utforma sin gravsten som en parkbänk" sade jag.
"När jag dör så ska min sista önskan vara att alla alkisar ska sitta på mig och röka och dricka" sade M

För ett tag sedan genomförde vår klass ett så kallat "verklighetsspel". Det är en spelform som definieras av att utge sig för att vara sanning. Efterverkningarna blev minst sagt intressanta.
I det stora hela gick det bra men människor hade fruktat för sin egna fysiska trygghet. Blä för paranoia. Under produktionen av spelet så var jag mer eller mindre bara med i planeringsarbetet och nu i efterarbetet. Jag gjorde däremot en sak, jag fick i uppgift att placera en i förväg preparerad bok i bibliotekets referensavdelning. Kände mig otroligt nervös när jag skulle hämta tillbaka boken från biblioteket. Det är ju en sak att ställa en bok i en hylla, en helt annan att ta med sig en bok man inte får låna ut ifrån biblioteket.

Ska snart gå och bada. Kommer kännas mycket skönt.
Jag är trött. Mirre sover.

"Pseudomisslyckad kväll"

02: 15

Nu har man än en gång ägnat en kväll åt att svansa runt på stadens krogbeströdda gator utan att någon egentlig form av lycka blir gjord. Jag har på ett mkt konstigt sätt blivit en av de stolta ägarna av ett VIP kort på Effes.
Det kan bara betyda att jag har varit där på tok för ofta.
I övrigt har dagen tillbrigats i en mängd motsägande sinnestillstånd.
Först var jag bakfull. Gick o köpte pizza, som var kall när vi kom hem.
Hade lätt ångest över att på krogen igår ha träffat min extrena producent som så vänkligt poängterade att jag minsan skulle vara klar med den animerade logtypen senast klockan 7 på kvällen idag. Och i en äkta arbetsnarkomananda så uppfyllde jag idag gladeligen detta orimliga krav från en ostrukturerad producent. Resultatet blev förvånande bra. Trodde faktiskt inte så gott om mig själv.
Direkt efter denna kaosstressade produktion blev det utgång. Började mmed att aningen smaklöst festande på Rindis Våga Vägra Vinter kväll, jag drack troligen en öl mer än jag behövde och pratade lite för högt om saker jag inte vill prata om.

"Vet du vad du behöver?! Du behöver en sån där gatlykta! Dlom är så jäkla starka!" sade den lätt vaxindränkte mannen.
"Jag tror nog att det vore bättre med en vanlig värmelampa. Väcterna verkar tycka det är trevligare och så slipper jag klättra efter gatlyktor" svarade jag lite nervöst.
"Neeeej! Det är fan bäst med gatlyktor". Där dog dialogen.

Våga Vägra Vinter är en mkt hedervärd tradition, då det är troligen den strösta bidragande orsaken till mången ekonoms förfall in i förkylningens mjuka och lätt klibbiga domän. Jag och följet trillade sedan iväg i riktning emot Enzo och Effes.
Jag fick ett samtal från Mirre (kände mig jätteglad) som meddelade att hon befann sig på Enzo vilket sammanföll ytterst bra med min inre dragning till Enzos nacho-kök. Satt där en stund för att sedan besudla Effes "dansglov" med mina spastiska ryckanden. Gick efter en stunds ryckanden bort till nedervångens bar för att köpa mig en öl. Då säger bartendern att jag minsan hade varit där så ofta och är så trevlig så jag minsan förtjänade ett VIP kort. Personligen blev jag nästintill lite förolämpad samtidigt som jag blev glad. 35 kr för en fatöl. Bra.

Jag har den senaste tiden slagits emot min egen arbetsnarkomani. Jag kan inte fortsätta såhär. Har jag "ingenting" att göra så skapar jag genast någon fantastiskt ambitiös sysselsättning som jag mentalt kan nedsjunka i. Det börjar skapa sån kraftig disharmoni i min själ och sociala vardag så att det faktiskt inte är ett alternativ längre.

Jag tänker troligen alltför romatiserande på sommaren som var. Bekymmerslös, tidlös och ambitionslös. En av de skönaste tiderna jag upplevt i mitt liv. Men den var ack så politiskt ointresserad. Jag lade inget värde överhuvudtaget i andra människors syn på mig eller vad ja gjorde. Känns konstigt nu i efterhand. Vet inte riktigt vad jag tänkte på.

Nu säger Mirre "Johan..."
Så nu ska jag gå till henne.

02:43