"Hat"

22:45

Jag hatar - nästan för första gången i mitt liv. Jag har hatat förut. Det var i lågstadiet. Efter mobbning.

Idag är jag annorlunda. Jag förståt knappt varför. Men jag hatar. Framförallt mig själv. Det finns inte en anstymelse till element av saker jag tycker är bra i mig. Mitt liv just nu betår enbart i att finna vad jag tycker är bra. Jag tycker inte det är nåt fel i det alls. om det inte vore så att allt jag kommer fram till kritiseras, indirekt må vara, av de som jag respekterar mest eller hatar mest. Allt jag tycker är bra är enligt de jag tycker är värdefulla personer rena rappakaljan. de ser inte, vill inte se. Hatar minst lika mycket. Jag pallar inte med en dag till i landet hat. Jag vet att ingen jag umgås med har förstått det här, men. Det finns inget jag gillar i dagens värld. mer än mig själv, och det tycker jag inte om.

Nu måste jag komma med en kommentar: detta har inget med mina vänner att göra, egentligen. Snarare så spelar de/ni roller i mitt sociala liv, min analys av omvärlden.

Min analys av omvärlden innebär att jag kollar vad jag upplever och gör en bedömning av vad som händer. Vilket resulterar i: Hat. jag kan inte acceptera att nån analyserar orden efter vad de betyder rent politiskt. Jag måste ha betydelsen de hade från början. Jag hatar att alla jag nånsin träffat verkar köpa stor del av den lögn som alla lever i. Jag hatar att väldigt många av de jag träffat har haft en extremt fast åsikt om saker som jag inte tror de kan bedöma. Jag hatar att 90%av vår värld lever i den hemska, förutbestämda rasistiska och kapitalistiska världen vi föds in i. Ofta utan att fundera på det, ofta utan att reflektera.
Jag är så extremt ensam i min sinnesvärld.
Jag känner mig hatisk, men samhällshoppfull.
Jag känner mig hatisk men älskande.
Jag hatar allt och alla, samtidigt så älskar jag hur människor beter sig.

Jag hatar framförallt mig själv, enbart baserat på att jag kan inte försonas med mig själv eller med mina medmänniskor. Det har bevisligen ett flertal människor lyckats med tidigare. Men inte ska jag kunna det... Nej, nej.

Jag föraktar porr och vad den gör med mänsklighetens åsikt angångde sexualitet.
men: jag surfar nästan dagligen nån form av porr.

Jag hatar mig själv för att jag inte kan låta mig själv vara den politiskt korrekta person jag borde vara.

Jag föraktar rasism: men tycker flertalet människor av annat ursprung är så fördömande att jag knappt orkar ge dem en chans.

Jag hatar innerligt hur jag aldrig kan låta något vara. Att jag alltid måste reda ut saker.

Jag hatar innerligt hur jag inte fungerar som jag vill på ett socialt plan.

Jag hatar hur jag ljuger inför de jag bryr mig mest om.

Jag hatar hur målmedvetet jag ser på min livsresa.

Jag hatar hur jag ljuger inför mig själv.

Jag vill inte längre.

Jag hatar hur nästan alla ser på mannen som den onda i ekvationen av sexualitet. Det handlar aldrig om ont kontra gott i min bok. Bara vad som händer nu, sen och då i de oilika situationerna.

Jag hatar att jag sldrig vågar ta ställning.

Jag hatar att jag inte kan se på saker ur det perspektivet jag borde ha.

Jag vill inte se mig själv som den onda person jag egentligen gör.

Jag vill inte leva i en värld där ord kan innebära hat. Där ORD kan innebära hat.

ORD är vad jag hatar. Och jag är Jag vill inte ha intelligens. Jag vill vara så dum jag kan.

Jag vill slippa tänka, jag vill slippa känna, jag vill inte.

En gång för länge länge sedan fanns det en koltrast. Koltrasten var ingen vanlig koltrast, det var en magisk fågel av rojal börd.
En dag när fågel kvittrade på sin gren, i sin bur, i sin kammare så fick koltrasten en kula som smekte dess hjärnsubstans. Fågeln upplevde den mest fantastiska känslan av dem alla. Död.

Jag vill inte vara sån här. men. jag är.

En bekännelse av
Den snälle psyokpaten
Johan C Eriksson.