"Minnenas Allé"

01:00

Nu är jag sen en timme tillbaka hemma i min lägenhet igen. Den ser ut precis som när jag lämnade den. Faktiskt ganska välstädad. Om man bortser från lite skit i hörnen samt en och annan odiskad tallrik.

För alla som undrar har jag i en och en halv veckas tid vandrat i minnenas allé. Har varit i min gamla hemstad och hälsat på vänner och familj...
Det har tagit fram både positiva och negativa minnen och känslor. men det har överlag varit riktigt skönt.
Det var ungefär 3 månader sen jag var där senast och då var jag där i två dagar. Det gav en liksom inte tid att tänka.

Jag har under veckan slungats fram och tillbaka mellan alla människor jag ville träffa, prata med, festa med, softa med, etc. Hann med nästan alla... Tror jag.

Ulricehamn kommer nog alltid väcka en sorts symapti inom mig, hela staden är fylld av människor som nöjt sig med det lilla. Eller rättare sagt nöjt sig med låga ambitioner, ofta har de storslagna drömmar som de inte orkar ta tag i. Det är lite deprimerande. Fast å andra sidan är inte jag en person lämpad att döma någon. Jag om någon vet ju att man kan finna ro i att bara vara. att bara acceptera. att bara existera. Men det är inte ämnat för mig.

Jag hoppas att alla mina vänner ska lyckas med det de vill.

En av de bästa tillfällena i veckan var när jag var hemma hos pappa. Han har nyss flyttat till en liten stuga ihop med en kvinna vid namn Marita. Hon är en undersköterska (läs: hon har jobb) och är huslig av sig. Pappa verkar ytterst harmonisk och hans kylskåp är för första gången på åratal välfyllt. Jag sov där och vi lyssnade på musik, delade tankar och pratade om vad som hänt sen senast.

Jag hade en serie tankar om värderingar innan, de kom från att jag satt på färjan och läste i samma gamla bok ('Zen och konsten att sköta en motorcykel' av Robert Pirsig).
Nu ska vi se vilken ände jag ska börja i. Hmmm. Jo, vi börjar ifrån början. Med min mamma.
Min mamma har ett förflutet som en av 70 talets drogmissbrukande ungdomar. Då umgicks hon med ganska nergångna människor. De hade ofta djuptgående depressioner. Ett symptom på depression är ju som de flesta vet orkeslösheten. Oförmågan att ta tag i saker, exempelvis disk. Det satte en grundläggande värdering i min mors tankar; oreda och kaos är samställt med mental ohälsa och depression.
Hon har ständigt varit på mig om hur det ser ut i min vardag och hur jag kan med och ha det så stökigt som jag generellt sett har det. Jag har sedan tidig ålder alltid haft svaret "Det stör inte mig, så om det stör dig kan väl du städa". Ett otroligt arrogant och hemsk svar. Detta bara för att jag aldrig har haft de associationer och det förflutna som min mamma har. Jag har med andra ord haft andra värderingar; oreda och kaos har varit ett resultat av mina handlingar och jag har tagit tag i det när det resultatet har hindrat mig i att göra det jag vill göra (exempalvis äta; det finns inga rena tallrikar, då diskar jag). Denna värderingsskillnad är grund till otroligt konstiga fenomen i vår samvaro. En persons disk är den andre personens sjukdomssymptom...
Vår verklighetsuppfattning verkar ju till stor del bara bygga på generalisreingar och förenklingar av "den allmänna åsikten". Detta innebär att de samhällsregler vi har bygger på "majoritetens" erfarenheter, jag tänker återkomma till majoriteten. Detta innebär att det finns en massa människor därute som inte passar in i det samhälleliga värderingarna. Här skapas sprickor och problem mellan människors tolkning av varandra.
Majoriteten har väl aldrig varit en korrekt bedömning, då det är de som låter mest eller är mest välartikulerade som kallas för majoriteten. Välbärgade män i övre medelåldern som allt som oftast har besuttit både högskoleutbildning och en retorisk förmåga har alltid formulerat vår samtids "sanning". En sanning som då har byggt på deras livserfarenheter och deras värderingar. Äh, jag blir så trött av allt det här...
Definitionen av friskt, sjukt, bra, dåligt etc. kastas ju lite omkull av det här...
Och nu hävdar jag på inget sätt att mitt ifrågasättande av det här är orginellt eller ens intressant (det är ju en post-modern epok nu; question everything!).
Det är bara så att jag nyligen kom till insikten av egen tankekraft.

En annan besläktad tanke har cirkulerat i min hjärna ett bra tag nu. Ingen kan ju någonsin verkligen förstå en annan människa utan att först ha levt dess liv. Detta innebär att man alltid känner sig ensam med sina problem. Det är någonting man bara måste acceptera. Visst hjälper det att vänner visar att de bryr sig, det hjälper att veta att det kommer finnas folk där som kan ge en energi när man är trött på att kämpa. Men ingen kan någonsin säga att de förstår hur man känner sig, det är en omöjlighet. Nu låter detta jättenegativt, det är det inte menat att vara. Jag skulle snarare se på det som att det på ett sätt är lite trösterikt att veta att man alltid själv bär ansvaret för hur man klarar sig ur sina problem, att man alltid efter ett avklarat problem kommer vara en starkare person. En erfarenhet rikare.

Jag tror att jag faktiskt börjar bli lite galen. Har börjat se och värdera saker jag inte sett eller ens tänkt på tidigare. Har börjat höra saker jag inte hört tidigare. Som ljudet av en färja eller ljusspelet på en cementvägg. Jag kan bli helt mesmeriserad av de små sakerna i livet.
Det har alltid funnits spår av det i mig innan. Men aldrig så till den milda grad...
Det är kul...

Adderar glädje...

En lite strimma av svettlukt trängde precis igenom min tröja. Det betyder i min värld att jag behöver dusha omgående. Så det ska jag nog göra. Men först så ska jag bädda rent i min sunkiga säng.

Sådetså!

//Johan Eriksson
"en frisk fläkt i den mentala permafrosten"

02:05