"Pseudomisslyckad kväll"

02: 15

Nu har man än en gång ägnat en kväll åt att svansa runt på stadens krogbeströdda gator utan att någon egentlig form av lycka blir gjord. Jag har på ett mkt konstigt sätt blivit en av de stolta ägarna av ett VIP kort på Effes.
Det kan bara betyda att jag har varit där på tok för ofta.
I övrigt har dagen tillbrigats i en mängd motsägande sinnestillstånd.
Först var jag bakfull. Gick o köpte pizza, som var kall när vi kom hem.
Hade lätt ångest över att på krogen igår ha träffat min extrena producent som så vänkligt poängterade att jag minsan skulle vara klar med den animerade logtypen senast klockan 7 på kvällen idag. Och i en äkta arbetsnarkomananda så uppfyllde jag idag gladeligen detta orimliga krav från en ostrukturerad producent. Resultatet blev förvånande bra. Trodde faktiskt inte så gott om mig själv.
Direkt efter denna kaosstressade produktion blev det utgång. Började mmed att aningen smaklöst festande på Rindis Våga Vägra Vinter kväll, jag drack troligen en öl mer än jag behövde och pratade lite för högt om saker jag inte vill prata om.

"Vet du vad du behöver?! Du behöver en sån där gatlykta! Dlom är så jäkla starka!" sade den lätt vaxindränkte mannen.
"Jag tror nog att det vore bättre med en vanlig värmelampa. Väcterna verkar tycka det är trevligare och så slipper jag klättra efter gatlyktor" svarade jag lite nervöst.
"Neeeej! Det är fan bäst med gatlyktor". Där dog dialogen.

Våga Vägra Vinter är en mkt hedervärd tradition, då det är troligen den strösta bidragande orsaken till mången ekonoms förfall in i förkylningens mjuka och lätt klibbiga domän. Jag och följet trillade sedan iväg i riktning emot Enzo och Effes.
Jag fick ett samtal från Mirre (kände mig jätteglad) som meddelade att hon befann sig på Enzo vilket sammanföll ytterst bra med min inre dragning till Enzos nacho-kök. Satt där en stund för att sedan besudla Effes "dansglov" med mina spastiska ryckanden. Gick efter en stunds ryckanden bort till nedervångens bar för att köpa mig en öl. Då säger bartendern att jag minsan hade varit där så ofta och är så trevlig så jag minsan förtjänade ett VIP kort. Personligen blev jag nästintill lite förolämpad samtidigt som jag blev glad. 35 kr för en fatöl. Bra.

Jag har den senaste tiden slagits emot min egen arbetsnarkomani. Jag kan inte fortsätta såhär. Har jag "ingenting" att göra så skapar jag genast någon fantastiskt ambitiös sysselsättning som jag mentalt kan nedsjunka i. Det börjar skapa sån kraftig disharmoni i min själ och sociala vardag så att det faktiskt inte är ett alternativ längre.

Jag tänker troligen alltför romatiserande på sommaren som var. Bekymmerslös, tidlös och ambitionslös. En av de skönaste tiderna jag upplevt i mitt liv. Men den var ack så politiskt ointresserad. Jag lade inget värde överhuvudtaget i andra människors syn på mig eller vad ja gjorde. Känns konstigt nu i efterhand. Vet inte riktigt vad jag tänkte på.

Nu säger Mirre "Johan..."
Så nu ska jag gå till henne.

02:43