"Sömn"

03:21

Då har man varit med om det här med. Jag vaknade just efter en nattssömn. Helt utvilad. Har inte en tanke på vad klockan är. Går upp känner mig optimistiskt pigg och glad. Sätter på mig kläder, fixar och donar lite, sätter mig i sängen för att slappa lite innan skolan ska börja. Får för mig att kolla på klockan; "03:15" blinkar den mig ilsket till svar. Det tar ett tag för hjärnan att förstå vad det faktiskt är som hänt.

Jag har nog blivit vuxen

Igår var jag helt utmattad redan vid klockan 22:00, detta på grund av sömnproblem natten innan. Jag tänkte då att det vore skönt med tio timmars sömn innan skolan skulle börja. Så jag gick och lade mig. Somnade som en stock inom 10 minuter. Jätteskönt. Det var ganska länge sedan jag faktiskt somnade på så kort tid. Men tydligen så ska jag inte få sova längre än fyra till fem timmar per natt.
För att förklara för alla som kanske inte känner mig väl nog för at förstå vilken drastisk förändring detta är av min person så kommer nu en jättekort förklaring. Sedan jag var nyfödd har jag alltid sovit väldigt mkt, och nu menar jag väldigt mycket. Om jag inte haft någon tid att passa så har jag aldrig sovit mindre än tolv timmar i sträck. Ofta har det hänt att jag lyckats med bedriften att sova uppåt fjorton femton timmar någon eller några gånger i veckan. Sömnen har nästan alltid varit väldigt djup och drömlös. Jag trodde faktiskt att det inte var så lätt att ändra på den saken. Ack så fel jag tydligen hade.
Just nu fungerar jag såhär: Lätt sömn, med mycket drömmar som varar i snitt 5 timmar. Folk har sagt att jag börjar se sliten ut. Det stämmer. Jag klarar snart inte av det längre. Min hjärna börjar gå i mönster den inte gjort innan, den börjar bryta sina egna och kraftigt invanda procedurer. Anledningen är dold i mitt omedvetna.

Jag behöver någon som kan dyka ner i min hjärnas vindlande avgrunder, för att finna svaret på varför min sömns Atlantis sjönk

Igår passerade ganska omärkt. Jag var först på mina två timmar handledning i photoshop, sen hade vi föreläsning med Leo i några timmar.

Efter skolan så gick jag själv och satte mig på K2 och drack lite pepparmints te. Satt där i någon timme. Samtalade lite med diverse folk som kom och gick. Sen skulle jag gå hem, men min väg korsades av pizzalukt som sade till mig "Nej, lämna mig inte, jag vet ju att du vill, du har ju just fått pengar". Jag föll för frestelsen. Satt på viking pizzeria och åt ensam. Lite intressant sak hände faktiskt där. När jag kom in i lokalen verkade det inte som om de haft en kund på hela dagen. Pizzabagaren satt vid bordet och läste tidningen, verkade extremt uttråkad. Han sken upp som en sol när han plötsligt fick något att göra. Cirka fem minuter efter det att jag satt mig vid bordet så ser jag hur en man med portfölj och lång svart rock går förbi och jag ser att han tittar på mig. Han vänder strax innan han kommit ur mitt synfält och kommer in på pizzerian, beställer en capriciosa och sätter sig med ryggen mot mig vid ett bord ganska lång bort i lokalen.
Det dröjer inte länge förrän nästa ensamma man kommer förbi pizzerian. Samma procedur upprepas igen. Han ser mig, känner matlukten, kommer in i lokalen, beställer och sätter sig med ryggen mot mig.

Höstmän, samlade men ensamma, innanför vita och kalla fönsterbleck

Nu sitter vi alltså där tre stycken ensamma män som tillfälligt gjort pizzerian till vår lilla ö av frivillig separation. Utan chans till ögonkontakt, utan chans till interaktion. Sånt är farligt. Det vet vi sedan länge. Men det är ju så skönt att veta att man inte är ensam om att vara ensam.
Det kändes ungefär som om vi satt på en buss, på vägtill någon oförklarlig plats. Så kändes det.
Plötsligt rubbades vår invaggade säkerhet. En pizza blev bränd, lukten når ens näsa ungefär samtidigt som pizzabagaren börjar svära högljutt och teatraliskt samtidigt som han tar ut den allt för svarta pizzan ur ugnen, kastar den hårt i en sopkorg. Alla vi ensamma män i lokalen rycker förskräckt till av bagarens högljudda agerande. Jag iakttar hur de båda andra börjar flacka oroligt med blicken, som för att försäkra sig om att ingen av de andra i lokalen tänker kommentera störningen. Försäkra sig om att de kommer lyckas undvika all form av kommuniktation. Och tänka sig, de hade tur. Ingen ville ventilera, ingen ville prata. På några få sekunder så återgår allt utom lokalens lukt till den gamla känslan av isolerad trygghet.

Nu ska jag än en gång göra ett tappert försök att somna in på min säng. Jag tror inte det kommer fungera så bra. Men jag vet hur jag kommer må ikväll om jag inte gör det.

04:06

En lösgom och dess tillhörande man satt och förde en monolog till min ära. Lösgomen undrade om jag visste hur det skulle gå i fotbollen. Jag svarade sanningsenligt att jag varken visste eller brydde mig om det.
"Vaför inte det då?"
"Nä jag är helt enkelt inte intresserad av sport"
"Nähä, men vet du vilka som kommer mötas, nu på söndag?"
Det är fascinerande hur lösgomar har en tendens att ignorera mina svar, att så skickligt undvika att höra det man inte vill höra, att äga förmågan att helt filtrera bort det oönskade babblet. Vilken vacker och lätthanterlig värld den utopin verkar vara. Tänk att få leva i en värld där allt man säger äger relevans och är inressant. Att alla alltid är intresserade av vad man säger.
Mannens lösgom känner ett behov av att visa upp sig. Likt en bulldog som fått sig ett saftigt köttben försöker mannen sätta tillbaka lösgomen utan att behöva ta hjälp av händerna. Tänderna på lösgomen är dåligt skötta, de har en kraftigt gul beläggning. Mannens ögon sitter djup in i skallen, och en glimt av självcentrerad excellens lyser till ibland.
"Vet du hur gammal jag är?"
"Nej"
"Gissa! jag är sextio år gammal" lösgomen visas stolt upp när ett brett leende spricker upp i mannen ansikte.
"Jaha, hur känns det? Känns det bra?"
"Ja... Nej! Eller jag har inte tänkt på det, min mamma fyllde nyss nittio. Jag tycker inte om henne. Vet du, vet du vad hon gjorde mot mig?"
"Nej"
"Hon gav bort mig till ett barnhem när jag var tre, så jag tycker inte om henne" lösgomen ser lite ledsen ut.
"Nehe"
Runt om oss sitter det tonårsflickor och tonårspojkar och spelar kort, skvallrar och läser böcker. Lösgomen tittar på mig.
Det är tyst ett ögonblick.
"Jag brukar dricka pepparmints te när jag är hemma. Det gör jag nu med, gör du det?"
Fan, vad jag än svarar kommer jag bidra till att stärka relationen med lösgomen.
"Ja"
"Jo jag köpte pepparmints te tidigare idag. Det är gott det. Det tycker jag det" lösgomen ser nöjd ut, han vet innerst inne att han just bröt igenom en dold mur av alienation. Han har något gemensamt med mig. Jag ler och nickar förstående.
"Nä nu ska jag dricka ur mitt glas, sen ska jag gå" lösgomen börjar titta sig lite omkring. Jag går iväg till toaletten.
När jag kommer ut därifrån så håller lösgomen på och sätter på sig sin slitna jeansjacka med muddar , den ser inte ut att vara tvättad på några år. Mannens mage böljar omkring i sitt smutsiga jeans fängelse. Mannens lösgom fladdrar ett sorgset farväl och jag pustar ut.

04:42