"Framtidstro"

23:24

"Det är ju som att vara ett barn som sitter med rumpan i en hink med bajs"

Att känna regndropparna smattra mot mitt rakade huvud, att acceptera att jag blir blöt, att sluta fly. Det är befriande. Det är en av de skönaste känslorna jag vet just nu. Så jag försöker ta vara på det.
"OP8 ft. Lisa Germano" går just nu varm i min spellista. Tankade ner denna fantastiska musik ikväll. Jag har sedan länge tänkt skaffa albumet men ständigt glömt bort det. IDAG lyckades jag komma ihåg det...

Det är ett litet tag sedan jag skrev något. Det beror främst på att jag inte har haft så mycket tid för mig själv det senaste. Inget ont i det visserligen.
Jag har spenderat mina dagar som gått i pengabristenstecken med att ömsom gå på krogen o dricka mestadels vatten och dansa, vara en bra kompis, fika och vandra ensam i höstregnen.

"Akta dig så jag inte binder upp dig i taket och kissar på dig"

Tidigare idag gick jag till ICA för att köpa något gott och lättlagat. Vädret var sådär utomordentligt höstvackert; med dimma, strimmor av solljus, lätt regn och tanter med paraplyer. Jag uppfylldes av ett sånt fantastiskt hopp för framtiden. Det kom inte ifrån att jag såg allt från en ny vinkel eller hittade nåt i mitt eget liv som jag tror kommer förändras så värst mycket utan snarare en glimt av lycka i mina medmänniskors ögon. På min lilla promenad så möttes jag av inte mindre än 4 nyförälskade par som alla var över 40 år. Det var inte att de var äldre o nyförälskade i sig som fyllde mig med hopp utan snarare insikten att människor innehar en så fantastisk förmåga att samla ihop sig, hitta mål, kämpa och komma över sina hinder. Hade jag frågat vem som helst av de nykära människor jag såg om de har haft det jobbigt i sina liv så kan jag nästan svära på att svaret skulle ha blivit "Ja, det har inte alltid varit såhär bra". Hur illa man än mår och hur obestigbart berget än må kännas så kommer man om man vill alltid kunna komma upp på toppen igen och sticka ner sin fana i det gamla problemets topp...
Det verkliga kampen ligger inte i problemet utan i ens egna sätt att ta itu med det...

Jag har sen ett tag tillbaka kännt mig ganska omotiverad att fortsätta med gamla saker, att ta itu med saker som legat på is. Jag tror att jag äntligen börjar komma en bit på vägen i mitt mentala bergsklättrande. Känns skönt.

Imorgon kommer jag att få pengar från Pappa CSN. Jag har längtat så. Senaste månaden har varit en månad i snyltandet och tiggandets tecken. Inte alls så kul. Men å andra sidan har det ju fungerat ypperligt väl. Jag tackar alla som har gjort min månad uthärdlig, oavsett om det gällt pengar eller sällskap; Tack.

För att återanknyta till mina tankar om dödsångest. Idag finns inte en anstymmelse av det tänkandet i mig.

I'm the king of the world

Tror faktiskt att det gick över ganska fort, att jag insåg att man kanske inte måste göra allt det där, allt som man önskar. Det handlar bara om att prioritera, att välja den väg i livet man känner sig nöjd med för tillfället. Det är ju det enda vi egentligen har: just nu. Om man inte är nöjd med "just nu" kommer man ju inte vara nöjd med "då" senare.

Vad betyder psykotisk?

00:12