"Hur, vad & varför?

08:10

"meghansmith07347347 said...

Do you want free porn? Contact my AIM SN 'xxCENSURERADxx' just say 'give me some pics now!'.
No age verification required, totally free! Just send an instant message to AIM screen name "abunnyinpink".
Any message you send is fine!
AIM abuse can be reported here.

lördag, 01 april, 2006"

"louisjones59360253 said...

Get any Desired College Degree, In less then 2 weeks.
Call this number now 24 hours a day 7 days a week (41x) 2xx-xxxx9
Get these Degrees NOW!!!
"BA", "BSc", "MA", "MSc", "MBA", "PHD",
Get everything within 2 weeks.
100% verifiable, this is a real deal
Act now you owe it to your future.
(41x) 2xx-xxxx9 call now 24 hours a day, 7 days a week.

onsdag, 17 maj, 2006"

De här fantastika meddelandena har postats under mitt senaste inlägg som 'comments', numera borttagna. En av sakerna som slår mig är tanken på stackaren som postat det. Vem var det? Var det ens en 'nån'? Varför i min blog på svenska? Hur ofta nappar någon på internetspam? Kan det verkligen vara något som helst effektivt?
Jaja, nog om det.

Min längtan om att uppleva världen på nya sätt. Den ska jag prata om.

"Det känns som att vara på krogen fast det är sjysstare folk här" -Skrivet i rött, med min skrivmaskin under senaste festen.

I en önskan om att uppleva mer, känna mer och framförallt komma ihåg mer har jag börjat dra ner på alkoholintaget på ett relativt bestämt sätt. Känns väldigt skönt. Dansen verkar återigen tåga in i mitt liv med stormsteg, efter senaste dansfixen kommer den endorfinskapande djävulen inte få slippa undan så lätt.
Dans kan ersätta så många begär - det gör en rusig i huvudet, naturligt hög, kroniskt leende, törstig, kåt, etc. etc.

"Är ni ihop eller är det bara ett kollektivknull? Om det är det så skulle jag gärna va med"

Det var nog en av de dummaste raggningsfraser jag någongsin hört. Men men. Man kan väl inte förvänta sig så mkt mer.
Eller så.
Men om du läser mellan raderna så innebär citatet en liten vink om vad som försigår i mitt liv just nu. Jag har träffat någon. Energin sprudlar igen i min hjärna.
Stimulerad och rusig.
Rusig och glad.

Du har kännt mina organ. Det är vackert. K-k-knådar på varandra på pålitligt vackra platser och innuti kroppen upplevs det som sång...

Dagar och nätter framlevs i ett nästintill sagolikt tillstånd av tidlöshet och sliskig r(i)o(t)mAntik.
Promenader i soluppgången och kattligt sällskap.
Beroendeframkallande närhet och endorfinutlösande aktiviteter.

Jeff: When am I going to see you again?
Lisa: [angry] Not for a long time...
[softening]
Lisa: at least not until tomorrow night.

Igår spenderades kvällen med att baka bröd. Igen. Denna gång grekiskt influerat irländskt bondbröd. Jättegott. Avnjöts med ett avsnitt Existens (om nya familjestrukturer) och nyponte. Sen kollade vi på "Rear Window" av Hitchcock och Adel testade att virka dreads. Det gick relativt bra.

Kontainern är full med roliga grejor.

Jag o Adel gick till KONTAINERN (ja, det är i bestämd form) och rotade i någon timme. Hittade lite sköna kuddar och tyger. De ligger i hallen och vädrar/torkar/luktar.

09:16

"Närheten flyr likt tiden"

16:40

Hur kommer det sig att ingen bryr sig om nån? Varför springer vi alla omkring helt inneslutna i våra egna kroppar?
Egentligen handlar det om att det fiktiva avståndet som existerar mellan alla människor. Att det nästan aldrig skapas äkta kontakt trots att vi alla lever i samma hårda tillvaro utan egentliga faror, men med en grå vägg av ensamhet som upptar all vår uppmärksamhet, väggen förblindar oss för de vi har i vår närhet, gör så vi glömmer bort dem. Letar efter vänskap hos alla men träffar ingen.
Man letar närhet genom kroppslig närhet men suktar efter samhörighet och förståelse.

"Övergreppet skedde under dagtid i ett bostadsområde. Filmen visar hur människor passerar förbi i bakgrunden. Enligt polisen är flickan under 15 år. Tre män i 20-årsåldern tvingar henne att stoppa upp en brinnande cigarett och en gren i underlivet. Samtidigt skriker de hora åt henne. "
- Expressen 2006-02-10

Varför ens försöka? Vad kan man göra som skulle förändra nåt...
Det blir svårare o svårare att se varför jag inte ska stanna hemma och bara isolera mig. Varför jag ens ska försöka komma överens med resten. Ibland förstår man psykiskt sjuka konstnärer som bara super och målar.

Den närhet och den kontakt man får är flyktig och sporadisk. Undflyr en likt tiden.
Nu är man vuxen och ska samla ihop sina tankar och sina ambitioner för att kunna överleva. Jag vill inte samla mig. Jag vill inte fokusera. Jag vill leva, inte överleva. Men jag vågar inte. Är för rädd för att överge det man har. Tänk om man inte hittar nåt. Tänk om man upptäcker att det är som man alltid trott innerst inne.

Vad gör man då?

"Är du saltberoende? Testa dig själv!" - Expressen 2006-02-12
"Sockerberoende? Testa dig här!" - Expressen 2006-02-12
"Äter du tillräckligt med fibrer? Testa dig här!" - Expressen 2006-02-12
"Äter du rätt fett i rätt mängder? Rätt fett i rätt mängd = bra kolesterolvärde" - Expressen 2006-02-12

Jag hoppas att nån någongång kommer visa mig att det inte är så ensamt i den här världen som jag misstänker. Men jag tänker inte hålla andan i väntan.
Senaste tiden har präglats av en längtan, en längtan efter att känna saker. Uppleva världen på fler sätt. Våga hoppa ut i verkligheten. Men den finns inte där. Vart skulle man hoppa?
Känner för att lägga mig under täcket och somna men ingen ro finns i själen så jag kan inte göra det. Låg nyss och vred på mig likt en larv som blivit för tidigt avtäckt.
Hjälpte föga.

Nä nog om mitt fantastiskt självupptagna vältrande i misär.
Nu lite verklighet:

"Filmsekvensen hittades i en mobiltelefon som beslagtagits i en helt annan utredning.
Filmen har också spridits vidare till andra mobiltelefoner.
Enligt telefonens klockstämpel är den tagen i slutet av september i fjol.
I en annan film i samma telefon blir en förståndshandikappad man slagen, hotad och förnedrad av killarna. Han har anmält gänget flera gånger, men inte förrän nu har polisen haft bevis."

17:10

"Att söka digital vänskap"

Nu är det ett bra tag sedan jag skrev något som kan ses som det minsta intressant eller nödvändigt. Jag tänkte jag skulle försöka mig på det igen.

Min livssituation just nu är en aning förvirrande och skev för utomståendes nyfikna inkikningar men för mig känns den dock helt logisk och raktigenom mysig. Jag o Miss M har inte varit ihop på någon/några månader men lever fortfarande ihop, någonstans finns det säkert en statligt finansierad moralpolis som hade fått oss båda stenade för en sådan dekadent förseelse, men som tur är inte här i sverige. Det är skönt att kunna dela vardagen med henne, jätteskönt.
Så man slipper vara helt ensam i sin kamp mot det gråa.
Så att hennes sätt lyser upp i höstglåmigheten.

”En vit strimma av luddig hoppfylldhet slingrade sig envetet kvar kring fingertopparna”

Jag hoppas att det inte går fel nånstans på vägen.
Jag hoppas att jag inte förstör nåt.
Jag hoppas att mysigheten förblir.

Ett helt annat kapitel i mitt liv just nu är mitt hår. Det är ett illa punktuerat kapitel, med många typografiska blundrar. Det är illa korrekturläst och några sidor är utrivna.
Kort sagt, det är katastrofalt.
Fyra långa dreads liggandes livlösa på ett illa skött fält av en mängd, ofta väldigt spretiga, tio centimeter korta dreadliknande korvar.
Häromhelgen fick jag komplimang för att jag ”Har en så fin frisyr!”
Behöver jag verkligen lägga till att det var på krogen?

Internet har blivit min drog. Jag sitter framför datorn nästan alla vakna timmar i ett fåfängt och desperat försök att hitta människor att prata med, som erbjuder nån form av nytillskott i den sociala sfären. Ön man bor på har ju en tendens att begränsa möjligheterna till vidare utveckling på den fronten.
MSN har blivit fixen.
Det tillfredställer snabbt och enkelt utan så mkt bieffekter.
Det enda negativa är att man så sakteliga börjar inse att människor inte är så mkt roligare någon annan stans heller.

”Det vore så coolt! Man borde verkligen kunna se sig själv ur tredjeperson”

Jag har funderat på en extremt häftig idé. Att sätta upp en ’Resident Evil’ nöjesattraktion. I vilken man går in i ett hus med kameror som är riggade runt om i det, feeden från kamerorna matas rakt in i ett par ’glasögonmonitorer’ man har på sig. Vilket innebär att man ser sig själv gå omkring i ett hus via ’övervakningskameror’ samtidigt som man faktiskt är där. Kan bli jätteroligt...
Och inte så svårt att sätta upp...
Framtida projekt. Jajjamen...

Med hopp om en fortsatt framtid.
Johan Eriksson

Long time, no typing...

Prosopopeia är slut.
Hultsfred har varit.
Sommaren har börjat.

Tredje terminen på spelutvecklingen har kommit till ända och nu är det dags att besluta vad man vill göra de kommande åren. Lätt framtids(eller vardags) ångest.
Ska man ta ett oinspirerande (eller kanske till och med ett roligt) jobb och bara tjäna pengar ett tag eller ska man fortsätta leva på CSN?
Ska man fortsätta med allt som om inget har förändrats?
Ska man bo kvar eller ska man flytta?
Alla dessa frågor är bara halvbesvarade och inte särskilt beslutade alls än.

Promqueen går sakteliga framåt, i Juli vet vi vad som kommer hända inom det närmaste halvåret. Väldigt spännande. Kan faktiskt bli nåt stort.

"Vi kan marknadsföring och pengar, ni kan spel"

Prosopopeia var tydligen lyckat, jag var bara en del i allt utom själva evenemanget, det var lite frustrerande, men tyvärr kunde jag inte vara där.

Sommaren är här och med den har även hultsfred varit - och jag varit där. Det var intressant. Man är tydligen en gamling i den målgruppen om man är runt 22. Större delen av alla besökare dröp av tonårshormoner och alkoholstank. Hos de manliga besökarna kändes testosterondoften som den allmänt accepterade colognen. Utöver dessa faktum så var festivalen en total glädje. Jag drack öl, gick o lyssnade / såg på band, lagade mat på stormköket, snackade skit med vänner och hade det allmänt trevligt. Men nästa festival blir nog Roskilde.

"Har du sett min scen? Salsa salsa! Salsa salsa!"

Innan Hultsfredsfestivalen så skulle jag och Mirre bo i Mammas stuga. Det gjorde vi, i en natt. Det var inte riktigt vad vi hade förväntat oss, lite för ofärdigt. Istället våldgästade vi mitt gamla rum (numera min lillasysters). Kändes lite elakt men vad skulle man göra.

I övrigt går det mesta bra just nu, pluggar en sommarkurs i MoCap och har börjat leka lite med Mirres bas. Har blivit förfrågad att vara illustratör till ett kortspel och tänker färdigställa mitt egna brädspel under sommarens lopp. Har fått reda på att jag kanske kan få frilans jobb på reklambyrå i Ulricehamn om jag vill, och det vill jag.
Mkt mkt, men roligt roligt.

Börjar dock tära att aldrig vara riktigt ledig. Inte haft mer än en veckas ledigthet på väldigt länge nu... Visserligen börjar ju hjärnan anpassa sig till det här livet. Blir ju stressad som en tok om man inte gör nåt.

Nej. Nu ska jag sova...
Ska upp tidigt imorgon.
//Eder typist //
Johan Eriksson

"Idag har vi haft tur, vi har sett så många djur; ekorrar, kameler, getter och kvinnor som tvättar"

Nu var man hemma igen då.
Sverige-Marocko, Marocko-Sverige.
Nu har man blivit kulturellt berikad konstant i en vecka.
Vi åkte på en klassisk charterresa. Sista minuten. Blev ganska billligt (enda försvaret). Medresenärerna var i vanlig ordning barnfamiljer och golfande pensionärer.
Veckan har ägnats åt solbad, inlärandet av den urbana miljön i Agadir (så man kan undvika de mest försäljartäta områdena i stan), en bussutflykt, tidiga morgonar, tidiga kvällar, mycket bokläsning, ätande och pratande.
Det blev i början en hel del ganska jobbiga kulturkrockar. Att inte bli lämnad ifred som man är van vid är väldigt påfrestande. att det var ett kraftigt muslimskt land var vi inte riktigt medvetna om, men det låg någonstans i bakhuvudet. Detta resulterade i den fantastiskt jobbiga reaktionen att Mirre nästan inte pratade med någon förutom mig på en hel vecka, att hon inte kunde ha de kläder hon ville om hon ville undgå de mest lystna och läskiga blickarna, att vi inte kunde gå vissa vägar genom staden då kvinnosynen blev alltför tydlig, att det kort sagt var ganska jobbigt.
För min del var den konstigaste aspekten att jag fick frågan om jag ville köpa hashish ungefär 3000 gånger och att man drev med mig angående mina slitna jeans. Den lustigaste försäljaren var nog mannen som på hundra meters håll visslar tilll mig och skrikande frågar mig om jag vill köpa röka, eller kanske mannen som kommer springande över en parkering för att avsluta frågan om jag vill ta en fika med honom med att också slänga in "You want anything to smoke?".
Vi blev i sann turistanda även blåsta av försäljare, betalade 75 dirham för ett par flippflopp-tofflor som på sin höjd var värd runt 20. När vi lämnade affären så bad försäljaren om förlåtelse...
Vi köpte te. Mycket te (4 olika sorters myntate samt ginsengrot). 400 dirham. Värdet var enligt en marockansk man på stranden ungefär 300 dirham.
Det var lite skumt att inte passa in i den traditionella turistmallen också. Alla försäljare såg ju oss som de där rika djävlarna som kommer dit och strör pengar omkring sig. Så vårt "No, we don't have any money" sågs troligen som en förolämpning och inte som en sanningsenlig förklaring till varför man inte köpte något.
"Hello hiphop!"

Under vår andra dag blev vi kontaktade av två pothead som ville sälja röka. Det inledde hela kontakten, likt så många andra, genom att ta reda på vart vi kom ifrån. Sanningsenligt svarar vi "We're from sweden"
"Ahhh, you're swedish!"
Under resten av resan så kunde man med jämna mellanrum höra "Hello swedish! How are you brother?". Intressant smeknamn. Men men, om jag får bli någon sorts symbol för hela det svenska folket, fine with me.

"Några vanliga veckor"

Nu var det dags igen.
Känns som om jag lider av posttraumatiska syndrom efter att ha jobbat för mkt under en längre tid. Orkar ingenting, sover relativt dåligt och känner mig stressad hela tiden.
Nästan alla har lämnat ön i jakten på en tidsbegränsad avslappning, i ett fåfängt försök att skapa sig en temporal öde ö av påsklov. Det är tomt.
Den närmaste tiden har gått i solens tecken. Första vårvärmen. Sola solarium. Äta falafel. Påtvinga sig sommar känslor genom att tvinga sig ut i "naturen" på promenad. Boka och betala resa till Agadir - Marocko. Fundera över att spendera en vecka i min mors nyligen införskaffade isolerade stuga under en förhoppningsvis solig vecka i ulricehamnstrakten. Ligga bakom en organiserad lögn med övernaturliga undertoner.
När man stolpar upp det blir det en aning fånigt...

Den första vårdagen känns alltid som en befrielse.
Vi satt halkade ned för den skugg och isinklädda stentrappan, mot vår perfekta vindstilla oas av uthuggen sten. Vår tilltänka viloplats var av rektanguljärt uthuggen, grå massiv sten och låg smakfullt placerad som en torr abstraktion i det kladdiga gräset.
"Haha"
"Hehe"
"Va? Vad missade jag?"
"Hoho"
"Vad hände?"
"Alkisarna kastade snöboll mot tjejen med påsar"
"Hehe"
Alla bröt ut i nåt lite nervöst och hemtrevligt vårfnitter och snöbollen diskuterades ett tag. Den oprovocerade snöbollen gav en konstig vällust, den visade mycket tydligt att vi inte var de enda som kände oss barnsliga och busiga.
En man kom ut från den stora porten med långa steg. När han kommit halvvägs till grinden som vätter ut från gården vände han sin blick mot oss. Hans färdriktning ändrades abrupt. "Det där ser ut som någon som tänker säga åt oss att flytta på oss" sade M.
"Nä. Det tror jag inte" svarade jag.
Han plockade upp lite blått skräp från gräsmattan som omgav vår förnäma sittplats.
"Hej" han yttrade ordet i farten.
"Hej"
"Det där ser skönt ut, men nu är det tyvärr så att ni sitter faktiskt på en grav, det är lite svårt att se det men hela gräsmattan här är en gravplats, det får ni aldrig göra"
"Ok, då flyttar vi väl på oss då"
"Men ni ska veta att ni inte är de första, massor med människor brukar sitta här" nästan innan han avslutat meningen så hade han börjat gå ifrånoss igen.
"Jaha" Vi reste oss upp från handelsmannens grav.
Nu började vår jakt på en ny soldränkt sittplats i det centrala visby. Efter en mycket mödosam bergsbestigning upp emot Norderport så fann vi oss strax innanför densamma. Vi gick ut genom den extremt trafikerade öppningen i skyddsåtgärden för att sedan låta blickan falla på en bänk.
"Det här var sannerligen en forcerad sommar, hehe, det ÄR varmt vi har det TREVLIGT" sade N.
"Att dingla såhär med benen måste väl ge liiiite träning iallafall?" sade M
"Allt ger träning" sade jag.
"Man skulle kunna utforma sin gravsten som en parkbänk" sade jag.
"När jag dör så ska min sista önskan vara att alla alkisar ska sitta på mig och röka och dricka" sade M

För ett tag sedan genomförde vår klass ett så kallat "verklighetsspel". Det är en spelform som definieras av att utge sig för att vara sanning. Efterverkningarna blev minst sagt intressanta.
I det stora hela gick det bra men människor hade fruktat för sin egna fysiska trygghet. Blä för paranoia. Under produktionen av spelet så var jag mer eller mindre bara med i planeringsarbetet och nu i efterarbetet. Jag gjorde däremot en sak, jag fick i uppgift att placera en i förväg preparerad bok i bibliotekets referensavdelning. Kände mig otroligt nervös när jag skulle hämta tillbaka boken från biblioteket. Det är ju en sak att ställa en bok i en hylla, en helt annan att ta med sig en bok man inte får låna ut ifrån biblioteket.

Ska snart gå och bada. Kommer kännas mycket skönt.
Jag är trött. Mirre sover.

"Pseudomisslyckad kväll"

02: 15

Nu har man än en gång ägnat en kväll åt att svansa runt på stadens krogbeströdda gator utan att någon egentlig form av lycka blir gjord. Jag har på ett mkt konstigt sätt blivit en av de stolta ägarna av ett VIP kort på Effes.
Det kan bara betyda att jag har varit där på tok för ofta.
I övrigt har dagen tillbrigats i en mängd motsägande sinnestillstånd.
Först var jag bakfull. Gick o köpte pizza, som var kall när vi kom hem.
Hade lätt ångest över att på krogen igår ha träffat min extrena producent som så vänkligt poängterade att jag minsan skulle vara klar med den animerade logtypen senast klockan 7 på kvällen idag. Och i en äkta arbetsnarkomananda så uppfyllde jag idag gladeligen detta orimliga krav från en ostrukturerad producent. Resultatet blev förvånande bra. Trodde faktiskt inte så gott om mig själv.
Direkt efter denna kaosstressade produktion blev det utgång. Började mmed att aningen smaklöst festande på Rindis Våga Vägra Vinter kväll, jag drack troligen en öl mer än jag behövde och pratade lite för högt om saker jag inte vill prata om.

"Vet du vad du behöver?! Du behöver en sån där gatlykta! Dlom är så jäkla starka!" sade den lätt vaxindränkte mannen.
"Jag tror nog att det vore bättre med en vanlig värmelampa. Väcterna verkar tycka det är trevligare och så slipper jag klättra efter gatlyktor" svarade jag lite nervöst.
"Neeeej! Det är fan bäst med gatlyktor". Där dog dialogen.

Våga Vägra Vinter är en mkt hedervärd tradition, då det är troligen den strösta bidragande orsaken till mången ekonoms förfall in i förkylningens mjuka och lätt klibbiga domän. Jag och följet trillade sedan iväg i riktning emot Enzo och Effes.
Jag fick ett samtal från Mirre (kände mig jätteglad) som meddelade att hon befann sig på Enzo vilket sammanföll ytterst bra med min inre dragning till Enzos nacho-kök. Satt där en stund för att sedan besudla Effes "dansglov" med mina spastiska ryckanden. Gick efter en stunds ryckanden bort till nedervångens bar för att köpa mig en öl. Då säger bartendern att jag minsan hade varit där så ofta och är så trevlig så jag minsan förtjänade ett VIP kort. Personligen blev jag nästintill lite förolämpad samtidigt som jag blev glad. 35 kr för en fatöl. Bra.

Jag har den senaste tiden slagits emot min egen arbetsnarkomani. Jag kan inte fortsätta såhär. Har jag "ingenting" att göra så skapar jag genast någon fantastiskt ambitiös sysselsättning som jag mentalt kan nedsjunka i. Det börjar skapa sån kraftig disharmoni i min själ och sociala vardag så att det faktiskt inte är ett alternativ längre.

Jag tänker troligen alltför romatiserande på sommaren som var. Bekymmerslös, tidlös och ambitionslös. En av de skönaste tiderna jag upplevt i mitt liv. Men den var ack så politiskt ointresserad. Jag lade inget värde överhuvudtaget i andra människors syn på mig eller vad ja gjorde. Känns konstigt nu i efterhand. Vet inte riktigt vad jag tänkte på.

Nu säger Mirre "Johan..."
Så nu ska jag gå till henne.

02:43