"Några vanliga veckor"

Nu var det dags igen.
Känns som om jag lider av posttraumatiska syndrom efter att ha jobbat för mkt under en längre tid. Orkar ingenting, sover relativt dåligt och känner mig stressad hela tiden.
Nästan alla har lämnat ön i jakten på en tidsbegränsad avslappning, i ett fåfängt försök att skapa sig en temporal öde ö av påsklov. Det är tomt.
Den närmaste tiden har gått i solens tecken. Första vårvärmen. Sola solarium. Äta falafel. Påtvinga sig sommar känslor genom att tvinga sig ut i "naturen" på promenad. Boka och betala resa till Agadir - Marocko. Fundera över att spendera en vecka i min mors nyligen införskaffade isolerade stuga under en förhoppningsvis solig vecka i ulricehamnstrakten. Ligga bakom en organiserad lögn med övernaturliga undertoner.
När man stolpar upp det blir det en aning fånigt...

Den första vårdagen känns alltid som en befrielse.
Vi satt halkade ned för den skugg och isinklädda stentrappan, mot vår perfekta vindstilla oas av uthuggen sten. Vår tilltänka viloplats var av rektanguljärt uthuggen, grå massiv sten och låg smakfullt placerad som en torr abstraktion i det kladdiga gräset.
"Haha"
"Hehe"
"Va? Vad missade jag?"
"Hoho"
"Vad hände?"
"Alkisarna kastade snöboll mot tjejen med påsar"
"Hehe"
Alla bröt ut i nåt lite nervöst och hemtrevligt vårfnitter och snöbollen diskuterades ett tag. Den oprovocerade snöbollen gav en konstig vällust, den visade mycket tydligt att vi inte var de enda som kände oss barnsliga och busiga.
En man kom ut från den stora porten med långa steg. När han kommit halvvägs till grinden som vätter ut från gården vände han sin blick mot oss. Hans färdriktning ändrades abrupt. "Det där ser ut som någon som tänker säga åt oss att flytta på oss" sade M.
"Nä. Det tror jag inte" svarade jag.
Han plockade upp lite blått skräp från gräsmattan som omgav vår förnäma sittplats.
"Hej" han yttrade ordet i farten.
"Hej"
"Det där ser skönt ut, men nu är det tyvärr så att ni sitter faktiskt på en grav, det är lite svårt att se det men hela gräsmattan här är en gravplats, det får ni aldrig göra"
"Ok, då flyttar vi väl på oss då"
"Men ni ska veta att ni inte är de första, massor med människor brukar sitta här" nästan innan han avslutat meningen så hade han börjat gå ifrånoss igen.
"Jaha" Vi reste oss upp från handelsmannens grav.
Nu började vår jakt på en ny soldränkt sittplats i det centrala visby. Efter en mycket mödosam bergsbestigning upp emot Norderport så fann vi oss strax innanför densamma. Vi gick ut genom den extremt trafikerade öppningen i skyddsåtgärden för att sedan låta blickan falla på en bänk.
"Det här var sannerligen en forcerad sommar, hehe, det ÄR varmt vi har det TREVLIGT" sade N.
"Att dingla såhär med benen måste väl ge liiiite träning iallafall?" sade M
"Allt ger träning" sade jag.
"Man skulle kunna utforma sin gravsten som en parkbänk" sade jag.
"När jag dör så ska min sista önskan vara att alla alkisar ska sitta på mig och röka och dricka" sade M

För ett tag sedan genomförde vår klass ett så kallat "verklighetsspel". Det är en spelform som definieras av att utge sig för att vara sanning. Efterverkningarna blev minst sagt intressanta.
I det stora hela gick det bra men människor hade fruktat för sin egna fysiska trygghet. Blä för paranoia. Under produktionen av spelet så var jag mer eller mindre bara med i planeringsarbetet och nu i efterarbetet. Jag gjorde däremot en sak, jag fick i uppgift att placera en i förväg preparerad bok i bibliotekets referensavdelning. Kände mig otroligt nervös när jag skulle hämta tillbaka boken från biblioteket. Det är ju en sak att ställa en bok i en hylla, en helt annan att ta med sig en bok man inte får låna ut ifrån biblioteket.

Ska snart gå och bada. Kommer kännas mycket skönt.
Jag är trött. Mirre sover.