"Ensam"

16:09

Känner mig ensam. Detta är varken konstigt eller förvånande, Mirre har nu åkt hem till sin familj i stockholm. Det kommer dröja ett tag innan vi träffas igen. Känns tomt.
Lustigt att man kan känna sig så övergiven och ensam trots att man hör över telefon och/eller över internet hela tiden.

Can I have some icecream?

Jag drömde inatt.
Jag spenderade min jul på gotland tillsammans med Mirre, Gorm, Nicklas, Kock och en massa konstigt folk. Det var fest. Jag hade inte mitt skrivbord kvar, istället stod där en soffa och en julgran. Efter en stunds minglande i min lägenhet så gick jag på toaletten. Då hör jag (och ser ljudet) hur någon kissar på toalett dörren. Jag blev så jävla arg och ledsen. Kommer ut från toaletten och börjar fråga alla o någon såg vem som gjorde det, men ingen hade ens märkt det. För att ta mina tankar bort ifrån otrevligheten så säger Gorm till mig, med ett enormt trevligt leende, att kolla under granen. Där ligger det ett stort paket til mig. Jag får jättedåligt samvete över att jag inte har något åt honom. Han säger att det är helt lugnt och att han ändå inte räknat med det. Han känner ju mig.
Telefonen ringer avlägset
Jag kramar om Gorm som besvarar kramen ytterst faderligt.
Telefonen ringer avlägset
Jag går ut i hallen, ska hämta något att torka upp pisset på min dörr och hallgolv. Mirre ligger på toalett golvet.
- Varför ligger du där? frågar jag.
- Ja men tänk lite! Det är väl inte så konstigt.
Telefonen ringer
Förvirrat slår jag upp ögonen, den obligatoriska paniken över att inte veta vart jag är infinner sig. Jag försöker hitta mobilen. Där på nattduksbordet.
- Hallå? sluddrar jag fram.
- Hej, det är jag.

Nu är det stormen före apokalypsen. Den 21:e ska jag skriva en tenta, den ska bevisa att jag förstår hur man får saker gjorda i ett samhälle som bygger på byråkrati och blanketter. Hur man är en entreprenör och föreytagare i dagens sverige. Hela kursen känns lite "fel", jag menar vi tar oss tid från vårt eget företag och dess behov för att sitta o plugga in hur man ska starta upp och sköta ett företag. Lite kontraproduktivt i mina öron. Men men. Vill man ha bidrag från samhället för att bli en högutbildad akademiker som kan bidraga till samhällskroppen så får man väl ställa upp på lite idioti.
Efter tentan ska man hem till julstöket i Ulricehamn. Julaftonen kommer i vanlig ordning bestå till stor del av väntan efter att traditionsenliga tider ska inträffa och man kan genomgå sina familjära ritualer. Efter en traditionsbundet firande hemma hos mor ska man flänga ut till pappas stuga och umgås med den gamle fadersgestalten. Ser faktiskt fram emot det. Sitta vid öpppen eld, klappa på en hund. Pappa äter sviskon. Johan knäcker nötter. Pappa äter nötter.
Mysigt.
Varma barndomsminnen.
Nu blev jag varm inombords.
Har inte tänkt på hur det var innan jul hemma hos oss innan mamma och pappa skiljde sig på väldigt länge. Vi hade det faktiskt väldigt bra ihop. Vi tre. Ibland var det ju inte så kul det måste jag erkänna, men allt som oftast var det väldigt trevligt och mysigt. Nästan en idyll.

"Jag vill kasta något tungt genom ett fönster"

Så många måsten just nu. Måste plugga, måste jobba, måste fixa, måste städa, måste packa, måste äta, måste läsa, måste, måste, måste.
Oftast brukar jag kunna ta ganksa lätt på sånt, brukar vara bra på att förvandla "mina måsten" till "jag vill". Men det känns svårt nu, jag har svårt att se hur jag kommer gagna av att göra alla mina måsten...
Men men, det är nog baratillfälligt.
Hoppas jag.

Igår spelades det "Drakborgen legenden" i goda vänners lag. I hela 8 timmar i sträck satt fem personer och hängav sig helt åt att springa runt i labyrintlika gångar av papp, skrattandes åt hur svartalven gång på gång frågar om man vill byta lite skatt mot en av hans råttor, att nästan alla objekt i labyrinten anfaller (även diskusar och klot). Drakborgen är så fylld av fånigheter så att man faktiskt efter ett tag köper allt med barnslig entusiasm.
"Haha, du måste fan ha lyft drakens svans eller nåt!"

Nu ska jag springa över gården och hämta de böcker jag behöver för att kunna studera romantiserad kapitalism.
Sen ska jag nog äta något.
Tror jag.

Saknar dig.

17:05

"Entreprenörskap"

09:34

Sitter och lyssnar på en Kamprad imitatör. Han talar stolt om hur ordet entreprenör etymologiskt förändras genom årtionden. Min hjärna skriker efter koffein och min mage skriker efter föda. Natten har förflutit i sömnlöshetens tecken, ett tecken jag tycks se oftare ju äldre jag blir.

"Alla företagare är inte entreprenörer"

Föreläsningen kommer hamra upp ett stort och köttigt hål i min huvudsvål. Att bli matad med ord och förklaringar till ord tre till fyra timmar. Till råga på allt så är det ord man redan har en egen definition av, som i nittio procent av fallen sammanfaller med föreläsarens och resten av världens sätt att se på saken.

Började inatt fundera på hur låst man faktiskt är i samhället. Det går liksom inte fly eller ens bestämma sig för att bara ta mindre plats utan att bli klassad som en galen människa, utan att lida. Jag vill i en romantiserad bild av mig själv se mig som någon som enbart gör vad jag själv vill. Som enbart sysslar med det jag gör för att jag faktiskt vill inte för att det förväntas av mig. Men som jag nämnde det är en romantisk vision, inte en sanning. Sanningen är att jag gör allt jag kan för att anpassa mina drömmar för att få dem att passa in i samhällets ramar, att få fullfölja min drömmar utan att för den sakens skull bli en av de utstötta och fattiga.

Föreläsaren säger nu att det är dags för den första bensträckaren. Hans kropp kommer med största sannolikhet böljande sätta sig ner i den lilla snurrstolen och sitta där i en form av levande död.

Den enda person jag faktiskt har kännedom av som kapat bort samhället är en man som heter eller kanske kallas för LaMotte. En drogmissbrukande präststuderande som tröttnar och flyttar till frankrike och blir främlingslegionär, bara för att bli utkastad därifrån på grund av att han var för rå. Därefter så flyttade LaMotte tillbaka till de svenska skogarna, lever nu i en självbyggd hydda i skogarna mellan Ulricehamn och Borås. Han livnär sig på att fiska, jagar och emellanåt går han in till socialstyrelsen och säger åt dem att sluta leta bostad åt honom.

Vår föreläsare går ganska enkelt att sammanfatta. Han är: En glöggfryntlig jovial lingvist-kapitalist till pösmunk med glasögon.
Nu är jag cynisk. Men sanningsenlig.

"Ofta är det så att man behöver pengar för att skaffa mer pengar, pengar är ju redskap, pengar är ju makt"

LaMotte's liv är ju dock ändå bara fritt till en viss nivå. Om du frånsäger dig samhället så frånsäger ju även samhället dig.

"En kreativ destruktion av marknaden" En vacker mening spottad ur äcklig verklighet.

Snart är det jul. Vet inte om jag kommer kunna komma hem till Ulricehamn i tid till jul. Har en tentamen som går av stapeln den tjugoförste december. I romantiserad kapitalism.
Om allt går som jag vill så kommer Mirre att komma till Ulricehamn och hälsa på i mellandagarna. Vill visa henne min barndoms vackra orter. Jag har fått se hennes.

Pösmunken står och lägger overheadblad på ljuskällan och säger att han inte ska gå in djupare på namn. Samt att man skiljer på risk och osäkerhet. Gorm svarar duktigt på en fråga att risken är något man kan kalkylera till skillnad från osäkerheten. Läraren svarar att man kan definera det genom att kolla på vad man kan försäkra sig emot, ett ganska genomskinligt försök att rädda ansiktet inför en klass som sakta men säkert börjar inse att kunskapen redan finns ute bland oss. Strax därefter dyker han glatt ner i den klassiska namedroppingens ljuvliga himmelrike, där är han trygg, där är han säker, där har inte vi varit.

Nu är det strax rast igen.

"Där ser ni att jag faktiskt tillfört någonting"

Lärarens självuppfyllande lyser för ett slag igenom. Hans önskan att tillföra något. Att vara något. Jag tror att det kan kännas så för alla.
Ibland.

10:51