"Idag har vi haft tur, vi har sett så många djur; ekorrar, kameler, getter och kvinnor som tvättar"

Nu var man hemma igen då.
Sverige-Marocko, Marocko-Sverige.
Nu har man blivit kulturellt berikad konstant i en vecka.
Vi åkte på en klassisk charterresa. Sista minuten. Blev ganska billligt (enda försvaret). Medresenärerna var i vanlig ordning barnfamiljer och golfande pensionärer.
Veckan har ägnats åt solbad, inlärandet av den urbana miljön i Agadir (så man kan undvika de mest försäljartäta områdena i stan), en bussutflykt, tidiga morgonar, tidiga kvällar, mycket bokläsning, ätande och pratande.
Det blev i början en hel del ganska jobbiga kulturkrockar. Att inte bli lämnad ifred som man är van vid är väldigt påfrestande. att det var ett kraftigt muslimskt land var vi inte riktigt medvetna om, men det låg någonstans i bakhuvudet. Detta resulterade i den fantastiskt jobbiga reaktionen att Mirre nästan inte pratade med någon förutom mig på en hel vecka, att hon inte kunde ha de kläder hon ville om hon ville undgå de mest lystna och läskiga blickarna, att vi inte kunde gå vissa vägar genom staden då kvinnosynen blev alltför tydlig, att det kort sagt var ganska jobbigt.
För min del var den konstigaste aspekten att jag fick frågan om jag ville köpa hashish ungefär 3000 gånger och att man drev med mig angående mina slitna jeans. Den lustigaste försäljaren var nog mannen som på hundra meters håll visslar tilll mig och skrikande frågar mig om jag vill köpa röka, eller kanske mannen som kommer springande över en parkering för att avsluta frågan om jag vill ta en fika med honom med att också slänga in "You want anything to smoke?".
Vi blev i sann turistanda även blåsta av försäljare, betalade 75 dirham för ett par flippflopp-tofflor som på sin höjd var värd runt 20. När vi lämnade affären så bad försäljaren om förlåtelse...
Vi köpte te. Mycket te (4 olika sorters myntate samt ginsengrot). 400 dirham. Värdet var enligt en marockansk man på stranden ungefär 300 dirham.
Det var lite skumt att inte passa in i den traditionella turistmallen också. Alla försäljare såg ju oss som de där rika djävlarna som kommer dit och strör pengar omkring sig. Så vårt "No, we don't have any money" sågs troligen som en förolämpning och inte som en sanningsenlig förklaring till varför man inte köpte något.
"Hello hiphop!"

Under vår andra dag blev vi kontaktade av två pothead som ville sälja röka. Det inledde hela kontakten, likt så många andra, genom att ta reda på vart vi kom ifrån. Sanningsenligt svarar vi "We're from sweden"
"Ahhh, you're swedish!"
Under resten av resan så kunde man med jämna mellanrum höra "Hello swedish! How are you brother?". Intressant smeknamn. Men men, om jag får bli någon sorts symbol för hela det svenska folket, fine with me.