"Entreprenörskap"

09:34

Sitter och lyssnar på en Kamprad imitatör. Han talar stolt om hur ordet entreprenör etymologiskt förändras genom årtionden. Min hjärna skriker efter koffein och min mage skriker efter föda. Natten har förflutit i sömnlöshetens tecken, ett tecken jag tycks se oftare ju äldre jag blir.

"Alla företagare är inte entreprenörer"

Föreläsningen kommer hamra upp ett stort och köttigt hål i min huvudsvål. Att bli matad med ord och förklaringar till ord tre till fyra timmar. Till råga på allt så är det ord man redan har en egen definition av, som i nittio procent av fallen sammanfaller med föreläsarens och resten av världens sätt att se på saken.

Började inatt fundera på hur låst man faktiskt är i samhället. Det går liksom inte fly eller ens bestämma sig för att bara ta mindre plats utan att bli klassad som en galen människa, utan att lida. Jag vill i en romantiserad bild av mig själv se mig som någon som enbart gör vad jag själv vill. Som enbart sysslar med det jag gör för att jag faktiskt vill inte för att det förväntas av mig. Men som jag nämnde det är en romantisk vision, inte en sanning. Sanningen är att jag gör allt jag kan för att anpassa mina drömmar för att få dem att passa in i samhällets ramar, att få fullfölja min drömmar utan att för den sakens skull bli en av de utstötta och fattiga.

Föreläsaren säger nu att det är dags för den första bensträckaren. Hans kropp kommer med största sannolikhet böljande sätta sig ner i den lilla snurrstolen och sitta där i en form av levande död.

Den enda person jag faktiskt har kännedom av som kapat bort samhället är en man som heter eller kanske kallas för LaMotte. En drogmissbrukande präststuderande som tröttnar och flyttar till frankrike och blir främlingslegionär, bara för att bli utkastad därifrån på grund av att han var för rå. Därefter så flyttade LaMotte tillbaka till de svenska skogarna, lever nu i en självbyggd hydda i skogarna mellan Ulricehamn och Borås. Han livnär sig på att fiska, jagar och emellanåt går han in till socialstyrelsen och säger åt dem att sluta leta bostad åt honom.

Vår föreläsare går ganska enkelt att sammanfatta. Han är: En glöggfryntlig jovial lingvist-kapitalist till pösmunk med glasögon.
Nu är jag cynisk. Men sanningsenlig.

"Ofta är det så att man behöver pengar för att skaffa mer pengar, pengar är ju redskap, pengar är ju makt"

LaMotte's liv är ju dock ändå bara fritt till en viss nivå. Om du frånsäger dig samhället så frånsäger ju även samhället dig.

"En kreativ destruktion av marknaden" En vacker mening spottad ur äcklig verklighet.

Snart är det jul. Vet inte om jag kommer kunna komma hem till Ulricehamn i tid till jul. Har en tentamen som går av stapeln den tjugoförste december. I romantiserad kapitalism.
Om allt går som jag vill så kommer Mirre att komma till Ulricehamn och hälsa på i mellandagarna. Vill visa henne min barndoms vackra orter. Jag har fått se hennes.

Pösmunken står och lägger overheadblad på ljuskällan och säger att han inte ska gå in djupare på namn. Samt att man skiljer på risk och osäkerhet. Gorm svarar duktigt på en fråga att risken är något man kan kalkylera till skillnad från osäkerheten. Läraren svarar att man kan definera det genom att kolla på vad man kan försäkra sig emot, ett ganska genomskinligt försök att rädda ansiktet inför en klass som sakta men säkert börjar inse att kunskapen redan finns ute bland oss. Strax därefter dyker han glatt ner i den klassiska namedroppingens ljuvliga himmelrike, där är han trygg, där är han säker, där har inte vi varit.

Nu är det strax rast igen.

"Där ser ni att jag faktiskt tillfört någonting"

Lärarens självuppfyllande lyser för ett slag igenom. Hans önskan att tillföra något. Att vara något. Jag tror att det kan kännas så för alla.
Ibland.

10:51