"Besök"

09:24

Nu är det dags för ännu en av mina mentala eskapader i vardagens gråzoner.
Min mor är nu här. Hon ringde upp mig i Lördags och undrade om det skulle fungera om hon kom till ön en sväng. Jag svarade att det inte var några problem, och nu är hon här. Det är trevligt med öm moderskärlek.

"I've missed you, mommy!"

Jag vaknade innan henne idag. Gick upp vid halv åtta. Pigg som en nötskrika. Bryggde lite kaffe till oss och kollade min mail. Jag hade fått svar på några jag skickade igår och fann det mycket tillfredställande att se att det bland dem fanns ett mail från Rickard Elgan som jobbar på Innova, de har nyligen förvärvat mina kunskaper inom design för att få en banner producerad. Han fann det jag hade gjort bra och jag gav honom lite feedback på hur man som användare läste av densammes text. Jag fann den föga intelligent och tilltalande. Till och med jag som redan i förväg visste vad det handlade om hade svårt att se relevansen och innebörden i budskapet.

När min mor vaknade slog hon på TV:n. Ganksa intressant morgonrutin... Att titta på TV4s morgonnyheter till sömngruset fallit ut ur ögonen och ner på golvet.

Det senaste inlägget var ju en aning dystert. Som en förklaring till det var att jag den kvällen var lite lätt drucken, satt i gott sällskap på Effes, den lokala krogen, och drabbades till min förskräckelse och förvåning av en ganska kraftig ångest. En ångest jag då inte visste vart den kom ifrån eller ens vad som startade den.
En ångest inför helheten.
En ångest över detaljerna.
Jag brast, min yta krackelerade. Inför alla. Jag började gråta...
Jag gick hem...

Jag vill inte leva i en värld där ord kan innebära hat. Där ORD kan innebära hat.

Idag är allt mycket bättre, och kommer troligen fortsätta bli bättre. Jag behövde ventilera mig. Det gjorde så att jag stannade upp ett tag och tänkte till. Sånt behövs. Det utvecklar och stabiliserar.

Jag tror att de som känner mig lite närmare har en hel del lättare att förstå och följa den röda tråden i "Hat." än de stackare som läser den utan att få en kontext, utan att få ett sammanhang att sätta in den i.
En lätt förklaring är att den i mångt och mycket handlar om vad jag ser som en självanalys inte et självhat (vilket det troligen verkar vara).

Min mor ägnade sin morgon åt att läsa mina dagboksinlägg. Hon ömsom skrattade, ömsom ifrågasatte och ömsom greps av moderskänslor. Inget förvånande förvisso, men betryggande. Hon fick ju för första gången på länge en rak inblick i mig och hade någon av känslorna uteblivit hade jag blivit orolig. Kanske inte för henne, men för mig.

Honn frågade mig om jag kom ihåg en händelse som inträffade när jag var runt 4 år. Jag trodde jag gjorde det men hade förknippat det med ett anant minst lika obskyrt minne. Anledningen till att hon undrade var att något i mina dagboksinlägg hade börjat få henne att undra om jag hade ångest över min barndomsminnen och om hur mycket jag egentligen minns.

Minnet i fråga kom jag inte ihåg men när hon berättade om det så ringde det några klockor långt bak i mitt undermedvetna.
Det handlade om en motocrosstävling i Gislaved. Min mamma och pappa hade blivit fulla på kvällen. Hon berättade även att hon haft ganska mycket ångest över denna och liknande händelser nu i vuxen ålder. Jag och mamma hade gått till en konsert och stått och dansat tillsammans en stund...
Det är det sista mamma minns den kvällen.
Hon vaknade sedan upp brevid mig i vårat tält. Jag låg och sov. Pappa satt över henne inne i tältet och slog henne upprepade gånger i ansiktet. Pappa försvinner ut ur tältet, mamma släpar panikartat iväg med mig ner till ambulanserna, säger till ambulansförarna "Min son har fått astma! kör mig till sjukhuset" bara för att komma därifrån, för att fly. Bakom henne slåss min pappa mot världen. En folksamling har börjat skapas runt den kämpande mannen.
Ambulansförarna gjorde min mor till lags och hjälpte oss att komma till Gislaveds vårdcentral. Hon kommer på sig själv sittandes i väntrummet, plötsligt självmedvetan. Uppvaknad ur sitt chocktillstånd.
'Hur ser det här ut egentligen? jag är ju full, jag har min fyraårige son i mitt knä, jag har motorcykelkläderna kvar på mig, jag måste härifrån' Hon ringde efter en taxi som fick köra oss hela vägen hem. När vi kom hem lade vi oss att sova.
Dagen efter kommer min pappa hem. Utan skor. Utan stolthet. Smutsig. Nedslagen. Skamfylld.
Han ångrar sig något så fruktansvärt. De kramas och blir sams. Ämnet vidrörs aldrig igen. Jag sov mig igenom nästan hela händelsen.

Jag och mamma pratade om detta ett slag. Hon påstod och jag tror henne att detta, och en mängd andra minnen, ligger nånstans begravt i de dunkla delarna av min hjärna. Men jag är även av den fasta åsikt och tro att allt det som hänt skulle jag inte velat ha haft ogjort, då det är vad som har format mig, det är jag. Alla dessa saker som hände när jag var liten är ju vad som styr mig, vad som avgör hur jag värderar.
Så tack för att jag inte fick en perfekt uppväxt.

Alla föräldrar gör ju fel, alla föräldrar beter sig illa ibland. Man kan bara hoppas att ens barn är såpass stabilt i sin grundtro på sig själv så att det klarar av det. Saken hade ju varit en hel del annorlunda om mina föräldrar inte varit ärliga med vad som hände, om de inte hade litat på min inneboende förmåga att hantera mina situationer och tankar. Om jag hade kännt av att de inte stod för vad de gjorde eller sade så hade min osäkerhet gjort att jag hade blivit en rädd och osäker individ, då som nu.

Ni skötte er utmärkt efter omständigheterna.

Nu frågade min mamma mig om hon fick husera bäst hon ville bland min smutstvätt. Om hon fick slänga några av mina gamla handdukar, lakan och annat smått och gott. Det fick hon. Jag varken orkar eller vill bry mig om den saken.

Jag är den jag är tack vare er, tack för att ni skapade mig

11:32